Veckan efter förlossningen när vi gjorde rond 2 på BB och opererades igen
Detta inlägg handlar om förlossningsskador. Så om man är känslig för något som har med det att göra, sluta läs nu. Ni andra, läs gärna. Om inte annat för allmänbildningen. Jag hade INGEN aning om detta när jag var gravid. Av någon anledning så är det inte det man pratar om även om det kanske skulle behövas. Dels för vara mer mentalt förberedd (att ligga och bli sydd i 1,5 timma medan min nyfödda dotter var för långt ifrån för att ens ta på hade jag inte ens räknat med) men dels också för att det ska kunna vara okej att spricka kors och tvärs och prata om det utan att folk skruvar på sig. Okej att man inte visar ett bildspel på mobilen men typ "hej jag är inte lat men jag har 13 stygn i min va-jay så kan du snälla ge mig den saken så jag slipper ställa mig upp". I alla fall, här är min historia;
Fiona föddes med raketfart. De var tvugna att dra ut henne med en sugklocka på grund av hotande fosterasfyxi och det gjorde att jag fick en svår bristning i förlossningskanalen - berättade de, jag kände ingenting. Däremot sydde de i 1,5 timmar efteråt. Det är inte konstigt förresten, att man spricker. Inget att skämmas för heller. Ett huvudmått på 37 cm som i rask takt ska ut ur det heligaste vi har framkallar krigsskador. Vare sig vi vill det eller inte.
Enligt min journal som är en mindre roman står det att jag fick en djup vaginalruptur. Den blev sydd och efter ett par dagar fick jag en infektion i stygnen men det löste sig men det blev ändå inte bra.
Varannan kvinna får någon form av skada när de föder barn. Den skadan jag fick är lindrig rent medicinsk även om den både fysisk och psykiskt kan vara väldigt hemsk. Och eftersom jag läste en del om detta och ändå hängde i en del kretsar med nyfödda barn och mammagrupper så blev jag så förvånad - ingen pratar om det. En del skruvade på sig obekvämt när jag berättade att jag fick operera min vän för en infektion. Och det är klart jag förstår att mitt underliv inte är det samtalsämne folk väntat på men det var inte ens någon som någongång sa "jag hade en kompis kompis kompis som också sprack".
Det är bland annat därför jag skriver om det. För om ingen pratar om det så leder det till att det blir läskigt att prata om och det blir svårt och konstigt. Men något som drabbar varannan kvinna (mer eller mindre) kanske är bra att ventliera om mer? Om man inte åtgärdar förlossningsskador kan man få problem långt senare i livet. Många kvinnor kan inte ha sex på grund av att det aldrig slutar göra ont men de söker inte för det och blir "tråkiga mammor som aldrig vill ligga" men de kanske helt enkelt inte vågar berätta för någon? Eller vet att det finns hjälp att få? Och den sista anledningen för min del, eftersom folk skruvar på sig obekvämt när jag berättar att jag ska operera mig så är det lättare att säga varför jag ska vara sjukskriven här i bloggen. Och varför jag inte ska börja jobba förrän i februari.
SÅ. Vad är mitt problem då? Jag vet ju inte av naturliga skäl hur det ser ut men jag har fortfarande ont och de som vet tror att det blev lite fel i stygnen. Det är en rutinoperation som tar ingen tid alls och jag gör den över dagen. Efter det kommer min vän att vara som ny. Och vet ni hur glad jag är att jag sa till min barnmorska att det gör lite för ont? Ibland får man stå på sig lite, min barnmorska lyssnade på efterkontrollen och det känns skönt. Men för ni andra, om det gör ont så gå dit igen. Eller byt till någon annan. Nöj er inte med "det ska vara så" om det gör ont är min högst oproffesionella åsikt.
Vår kropp är designad för att föda barn så att man går sönder lite är ingenting som är något konstigt. Kan inte understryka detta nog noga. Vi läker fantastiskt fort och även om det går dåligt ibland så fixar kroppen mycket. Men man behöver inte ha ont hela tiden eller att det känns obehagligt. Sjukvården är grym och kan fixa det mesta. Och jag lovar (efter samtal med min barnmorska) att de har fått otaliga besök och samtal från kvinnor som haft ALLA sorters möjliga problem. Gå hellre dit en gång för mycket än en för lite.
Parallellt med detta pågår också en debatt om att ens dokumentera förlossningsskador. Att det inte alltid görs och det för att man inte per automatik får uppföljning eller hjälp. Läs detta inlägg för mer om sånt.
Mvh / Underlivsplastiskstjejen
Bra att du pratar om det! Som så många andra problem eller saker som är jobbiga så pratar ingen om det (därför jag berättar om vår IVF-resa, när man väl börjar prata så har alla någon i sin närhet som har gjort det..?!) Skönt att du får hjälp och att det kommer bli bra. Håller tummarna för dig!