Stora-me och mini-me

publicerat i Gravid igen;
Jag skrev ju för ett tag sedan om lillasysters vikt och lovade att både återkomma och följa upp. Men hur snabbt går inte tiden? Nåväl, vi har hunnit med att väga i två veckor nu och hon ligger på 4480 gram senaste vägningen och har mellan vägningarna gått upp mellan 150 - 200 gram. Alltså ser allt bra ut och det funkar verkligen som det ska. Det är så knäppt när man ammar, jag ser inte vad hon äter, jag bara hör att hon klunkar. Så om hon har ätti 100 ml eller 150 ml vet jag inte, men då är det skönt med ett definitivt besked på vågen.
På bilden ser vi storasyster som så moderligt vaktar den lilla avkomman ifall hon tappar nappen. Vi har verkligen en dedikerad liten medhjälpare i henne! Andas jag ordet handduk när jag ammar så springer hon som om det inte fanns någon morgondag och hämtar en. Elliot är också väldigt hjälpsam och att på morgonen lämna henne en liten stund medan jag duschar känns så helt okej med hennes syskon som håller koll på allt.

Att inte vara med i systemet

publicerat i Gravid igen;
Efter att man har fött barn så ingår man i något som heter BB-vård i hemmet. Efter två läkarkontroller blir man utskriven därifrån och sedan tar BVC över. I början så är man på BVC stup i kvarten för att kolla vikt och så vidare för att sedan vara där färre kvartar när barnet är större. I alla fall så ska man inom en vecka efter att man har blivit utskriven från BB-vård i hemmet få en tid för hembesök av en bebismorska (barnmorska på BVC, Fiona har döpt om dom) så jag har förväntat mig att höra något varje dag. Men det har vart tyst.
I onsdags ringde jag (hade provat på tisdagen med men ingen svarade) att ringa till vår BVC-mottagning och då visade sig att de har glömt oss (i onsdags hade vi vart utskrivna i en vecka). Vi var alltså BVC-lösa om jag inte hade ringt och gud vet hur länge. Efter samtalet med den bebismorskan så sa i vart fall min magkänsla och mina hormoner som rasade att vi skulle byta BVC. Mycket för att bemötandet var riktigt dåligt. Sedan använde hen formuleringen "så små bebisar ska" hit och dit. Och det är möjlighet att så små bebisar ofta bör, i regel eller mest frekvent gör något. Men att leva efter devisen att alla små bebisar gör på exakt samma sätt tror inte jag på och därmed tänker jag att jag får bättre synk med en annan bebismorska som kan inse att alla kanske inte är unika men att det finns mer än en variant på bebis.
Sagt och gjort, jag bytte till Unicare här i Skövde och fick en tid redan idag för att  vart fall väga. Nu är det över två veckor sedan v i fick en vikt på lillasyster så vi vet inte alls hur det går. Vilket är skitjobbigt om det visar sig att det inte gått bra och att vi får reda på det först nu. Det som kan gå obra är att barnet äter för lite och går upp för lite så man får göra små justeringar i amningen. Men det är just vikten som styr det. Och även om amningen känns väldigt bra så är det svår att uppskatta vikten. För även om de växer snabbt de här små rackarna så hinner man inte se det från dag till dag.
Så, dagens mission är att ta oss till stan och väga henne. Jag håller tummarna att allt bara ser bra ut och att hon har gått upp mer än vad hon borde. Eller att hon i alla fall ligger på gränsen för ok. To be continued!

Babyblues

publicerat i Gravid igen;
Här i bebisbubblan går det bra. Lillasyster sover mest hela tiden och vi får sova på nätterna också så medan vi plöjer Ozark säsong två fortsätter den här lilla damen att växa. Det märks dock hur otroligt mycket hormoner som är i omlopp i hela mig samtidigt och hela tiden. Jag vet inte om jag reagerar mer än andra på hormoner men då jag har PMS och känner av alla andra hormonella förändringar så är jag inte förvånad att jag reagerar nu med.
Ena stunden (se bilden) är jag glad, andra har jag klimatångest. Den tredje stunden har jag ångest för något annat och den fjärde vill jag städa. Från och med dag tre-fyra efter förlossningen och två veckor framåt är det naturligt att stundtals balla ur på grund av hormonerna (enligt 1177.se så jag hittar inte på, vi har dock olika formuleringar då de inte kallar det att balla ur). Jag vet att det var så med Fiona också men jag var ändå inte beredd på att det skulle komma som en käftsmäll igen. För er som har PMS kan jag lika mitt nuvarande tillstånd som att ha konstant PMS, men lite värre. Det är också helst ologiskt och bara kemi i kroppen som stökar till det så hela världen är det inte.
Det är inte så mycket att göra åt annat än att vara tacksam över vetskapen om att det är såhär det kan vara ett tag till. Och så får jag vara i det lite. Det är mer gött att bara ha ångest för att man ska hinna källsortera också än att ha ångest för att man ens har ångest för en sån sak. Kroppen fungerar också så här av någon anledning, och meningen är kanske att man ska vara hemma och lukta på bebisnacke och kolla på Netflix. Evolutionen är ju inte dum menar jag och det är ändå fullt rimligt att bonda med sin avkomma under så goda förhållanden som en ny säsong av en favoritserie.
Har någon av er mammor fått babyblues?