Du är världens bästa mamma

publicerat i Funderingar;
Var jag än vrider och vänder mig på nätet så ser jag väldigt mycket momshaming. Alltså när föräldrar uttalar sig om sitt föräldraskap med sina förutsättningar och ifrågasätter hur inte alla andra föräldrar kan göra så. Och hur mycket man skadar sitt barn om man inte plastbantar, lagar ekologiskt, inte slutat jobba helt tills barnen är 13 år, ger dem socker, låter dem ha iPad och dessutom, gud bevare mig väl, att som mamma yttra ordet egentid med längtan i ögonen efter typ att få sitta på toaletten en stund i fred.
Jag är hyfsat ny i mammarollen ändå men jag kan inte låta bli att känna att det är en stor osynlig tävling om hur bra man sköter mammabiten enligt några skitnormer som någon med all tid och alla pengar och allt tålamod i världen har hittat på. I början så fick jag lite ont i magen och funderade på hur i hela friden jag skulle räcka till. Och det blir inte bättre än av att BVC säger vad duktig du är som ammar så länge. Det spär på den här bilden av att de ska vara någon form av prestation i att vara mamma. Det spär på bilden av att man blir bedömd och granskad utifrån hur man väljer att uppfostra och ta hand om sina barn.
Det är så vanligt med momshaming att det inte är konstigt att bli ifrågasatt från helt främmande människor om varför man väljer att göra si eller så. Vill ni har exempel så svämmar Blondinbellas kommentarsfält över av både det enda och det andra och hon är bara en av många. Och som om det inte vore nog att faktiskt komma in i föräldrarollen själv! Helt plötsligt har du ett paket som du ska ta hand om och uppfostra till en vettig människa men istället för hejarop från andra människor i liknande situation så kommer istället ifrågasättandet om varför man gör på vissa sätt.
I allt detta ser jag också väldigt lite momshaming från män. Det kommer nästan uteslutande från kvinnor som vet lite bättre eller är lite bättre som person. Och eftersom många anser sig ha rätten att öppet ifrågasätta andra så kan man liksom aldrig göra rätt. Det är alltid någon som är missnöjd och alltid någon som tar sig rätten att bestämma hur det borde vara. Jag har sett fler trådar på mammaforum som handlar om att man öppnar med att ifrågasätta andra personer än trådar där man stöttar varandra i heltidsjobbet som förädrabiten innebär, oavsett om du är mamma eller pappa.
Jag är som ni säkert läser mellan raderna märkbart irriterad på den här prestationshetsen från alla håll och kanter som numera kommer med mammarollen. Man ska bli gravid snabbt, gå upp lite i vikt, ha en snabb förlossning utan smärtlindring, amma i hundra år och dessutom, för att vara den optimala mamman, inte ens drömma om att jobba 100% typ någonsin igen. Man ska helst inte överväga egentid och allt mat ska vara ekologisk hemmagjord från grunden. Ungefär som det var när min mormor var ung. Kollektivt så skriker kvinnor högt för att vi ska ha alla rättigheter som finns men i slutändan på dagen så är det samma kvinnor som säger att man inte ska utnyttja dem. Vad är poängen med att vi ska få mer i pension om vi inte ens kan jobba ihop pengarna utan att internet sneglar på en och viskar; titta vilken dålig mamma som låter sitt barn vara heltid på förskolan. Fyyyyyyy! För mig går det inte ihop, vi ska absolut inte bli diskriminerade på jobbet för att vi har barn men när vi faktiskt har möjligheten att ha både barn och karriär så är det en dödssynd.
Men - jag måste ändå säga att alla kvinnor inte är så. Och det man ser är tyvärr oftast de som skriker högst. Så medan jag har er uppmärksamhet så vill jag skrika lite högre och säga som jag skrev i rubriken att du som läser detta och är mamma förmodligen är världens bästa mamma. Jag är övertygad om att du gör det du kan för att räcka till för både dig själv och din familj, jag tror att dina barn inte somnar hungriga och att de har hela kläder. Jag tror också att du säkert kan tycka att det är skitjobbigt ibland och det är också helt okej. Du kanske rent av ibland önskar att du var utan barn en vecka och kunde ligga med en droppställning med vin intravenöst och titta på alla youtubeklipp som finns och äta smågodis. Jag tror också att du skulle agera om du märker på dina barn att det är något som gör dem otrygga. Jag hoppas också att du ger dig själv en klapp på axeln för allt du har åstadkommit från värkar till vaknätter till att finnas där på jour dygnet runt utan att kräva något tillbaka. För att du oavsett hur många varv toalettborsten gått runt i huset älskar dina avkommor villkorslöst. För att du gör så gott du kan i alla lägen och för att du är den bästa mamman till dina barn. Fy fan vad du är bra!
Mvh / Förmodligen världens bästa mamma som i egenskap av människa gör så gott hon kan och tänker fortsätta vara grymt nöjd med det.

Fina komplimanger

publicerat i Everyday, Funderingar;
Jag har firat in semestern med att gå ett gigantiskt munsår som syns från månen typ. Därför blev jag glad när bilden är suddig så det faktiskt inte syns nästan alls. I alla fall. Idag var jag och Fiona på Mobilia (ett köpcenter) som ligger lagomt långt från Farmor D. Alltså en bra promenad, hon fick sova av sig från gårdagen och jag shoppade på H&M. Typiskt att jag alltid handlar saker som faktiskt finns i Skövde men nåväl.
En sak slog mig dock och det är att jag har hemska fördomar. Jag har fått randomkommentarer gällande min chestpiece medan vi har vart här nere. Samtliga kommer från kvinnor som är över 50 år, inte har tatueringar själv (synliga men man vet aldrig) och alla har kallat den för vacker. Eller "den är så vacker, du är så vacker" etv osv. Jag hade aldrig tippat på att den målgruppen faktiskt kommer fram och säger sånt, men jag blir såklart jätteglad oavsett vemifrån kommentaren kommer. Jag är av den åsikten att har man inget snällt att säga behöver man inte säga något. Men har man något fint på hjärtat och dessutom säger det så är det grymt. Jag försöker hela tiden bli bättre på det för jag vet själv hur löjligt glad jag blir för en komplimang.
Ger ni komplimnager ofta?

#förbannad

publicerat i Funderingar;
Den där konstiga grejen som hände igår ja. Jag gjorde sumo deadlifts. Det innebär att man står bredbent och böjer sig ner och tar i en stång precis nedan för ansiktet (kolla här bild). Den övningen innebär att man putar ut med rumpan allt vad som går vare sig man vill eller inte.
 
Rakt bakom squatracket där jag gör min övning står en ställning för att köra bänkpress. Där sitter en kille som sitter och kollar på sin mobil medan han vilar mellan sina set. Då råkar jag göra min övning medan han vilar. Och jag ser hur han liksom vinklar upp mobilen mot min rumpa! Jag blev så helvetetisk förbannad men jag var ändå inte 100 på att han faktiskt gjorde det. Jag bytte istället, väldigt demostrativt, ställe att göra min övning på. För att se hur han reagerade. Vid nästa vila satt han med armarna i kors och tittade inte på mig. Det var uppenbart när jag hade gjort det att han faktiskt hade gjort något som han skämdes för eller whatever eftersom han reagerade så när jag flyttade på mig.
 
Skulle jag se samma kille försöka med samma sak mot någon annan skulle jag gå fram till honom och fråga vad fan han sysslar med. Tycker det är så sjukt respektlöst och äckligt och mansgrisigt att bete sig så. Det finns ingen ursäkt i världen och såna som han gör världen till ett sämre ställe. Punkt.
 
Varför blir jag så arg över ett par bilder då? Det är inte första gången jag har fått lida för att jag är tjej och män tar sig friheter. I Berlin gned en äldre herre sitt stånd mot mig och tog mig på rumpan men då blev jag typ förlamad av "vadfangörhan"-känslan så jag vågade inte säga något. Och så fort man är ute och dansar så kommer det någon jävel och juckar mot en och tycker det är konstigt att man inte diggar det.
 
JAG BLIR SÅ ARG. Och för alla tjejers skull (inklusive min egen. Mest min egen). Ska jag säga ifrån i fortsättningen. Inte stå passiv och vara rädd att jag skapar en konflikt om jag har fel. OM jag skulle ta fel så får jag be om ursäkt och förklara hur det ligger till. Hellre skämmas för det än att må dåligt i efterhand för att någon har tagit sig större friheter mot mig.
 
Det värsta i allt är att jag inte tror att folk förstår vilken skam man får. Hur man faktiskt mår eller hur det känns efteråt. Det kanske inte verkar som en stor grej rent objektivt. Men man kan må väldigt dåligt för väldigt lite. Det ÄR ett övergrepp och det ÄR fel. Det är ingen oskyldig bild för att det är kul. Jag mår som mest sämst när jag känt att något vart fel men inte gjort något, och sedan fått det bekräftat. Jag blir rädd och ledsen på samma gång. Men det är 2016. Ska inte jag kunna göra sumo deadlfits på gymmet utan att behöva bevaka min omgivning så ingen tar kort på min rumpa?