Var hur framgångsrik du vill, men var det lagom

publicerat i Funderingar;
Jag är förmodligen inte den enda som läst mycket om veckans händelse i bloggvärlden, nämligen att Blondinbella och Odd ska skilja sig. Det som är mest intressant och skrämmande i det hela är att läsa kommentarsfältet på bland annat instgram och i hennes blogg, både före och efter de gick ut med att de skulle skilja sig.
Jag har sett kommentarer som "ni skulle ha väntat med barn" eller "du har satt dig själv i den här sitsen", och folk har menat på att Isabella gjort dåliga livsval som har karriär, barn och är fru. Och att de har ett hus som de renoverar. Det är många kommentarer som jag tolkar som att folk inte är så förvånade, och skulden läggs mer eller mindre per automatik över på Isabella.
För det första så har ingen av oss något att göra med anledningen med varför de skiljer sig. Jag anser att det är en högt personlig sak och ett beslut som man inte kan ifrågasätta. Jag anser också, precis som Blondinbella skriver, att det är klokt i att inte skriva ut allt eftersom deras gemensamma barn kan googla på deras egna föräldras skiljsmässa om ett par år.
Det som får mig att skriva det här inlägget handlar inte om att de skiljer sig eller att det är Isabella specifikt som gör det. Utan det är kommentarerna som ger en bild av att en kvinna inte kan få göra vad hon vill utan att bli ifrågasatt. Det är HON som har för många bollar i luften, så hon får skylla sig själv. Det är HON som verkar vara 100%ig ägare av två barn - och folk anser sig ha rätt att bestämma hur hon ska prioritera. Det är HON som har för mycket jobb, för mycket socialt umgänge och för mycket av allt - vilket gör att folk än en gång kommer mer livsråd till henne om allt som hon borde ha gjort annorlunda. Och detta gör mig förbannad.
Vi som läser hennes blogg från inte glömma att det är just HENNES blogg. Och om hon highlightar events istället för kvällar med barnen så kan inte vi anta att hon inte umgås med barnen. Vi kan heller inte ifrågasätta om hon jobbar för mycket, för vi vet helt enkelt inte hur mycket hon jobbar. Det enda vi vet är att det är en framgångsrik kvinna som skriver om väl utvalda delar av hennes liv, och när en sån här sak händer - ja, då är det hennes fel. Som om man som kvinna har någon sorts lagom-standard som är receptet för ett lyckat förhållande.
Och hur ser det ut om man är man? Nu har inte Odd någon blogg vad jag vet, men skulle folk anklaga honom för att jobba för mycket och skaffa barn för tidigt? Skulle folk anse sig ha mer rätt än honom om hur han borde ha levt sitt liv?
Jag tycker att kommentarerna i hennes sociala medier är fruktansvärt respektlösa, ogrundande och ofeministiska. Isabella har en stor följarskara, och varenda kvinna som läser igenom dessa kommentarer matas med bilden av att om du är för bra får du skylla dig själv. Om du är kvinna och framgångsrik så kan du inte ha barn och en man och tro att det ska fungera. Och om det går åt helvetet - ja då får du helt enkelt skylla dig själv.
Så medan de förmodligen har en av de mest tuffa perioderna i sitt liv så får de en liverecension från människor som läst på baksidan av filmen och kommer med avgörande "råd" om varför de borde gjort filmen annorlunda för att den skulle bli bättre. Och så långt kan kan avgöra så handlar det mesta om att hon är kvinna och lever upp till fel sorts standard.
Jag skriver mycket om mitt liv i min blogg, men långt ifrån allt och då skriver jag inte ens om mitt jobb. Isabella skriver till större delen om sitt jobb och även om jag inte lusläst alla inlägg under fem års tid så vet jag ändå att jag vet alldeles för lite för att sitta på andra sidan skärmen och uttala mig om vad som har gått fel. Och till sist så kanske folk skiljer sig för att det helt enkelt inte funkar, och det är okej. Men när Isabella får hela skulden baserat på ogrundade antanganden att hon som kvinna prioriterat fel av hobbypsykologer som minsann vet hur livet ska levas, och att detta skrivs ut som sanningar, då blir jag mörkrädd.
Majoriteten av dessa kommentarer kommer också från kvinnor, som i det här läget inte peppar utan i twitterformat skapar gräver en djupare kvinnofälla med digitala spadar. Säger de till Isabella att hon gått för fort fram så är det exakt samma sak de säger till sina döttrar när de postar kommentaren; älskade dotter, gör vad du vill i livet, MEN gör det lagom, annars får du skylla dig själv. Det är inte näthat per definition, men jag vill påstå att det är inte långt ifrån. Och vi kanske inte måste kommentera, analysera och spekulera varje gång det händer något i en kvinnas liv och lägga värderingar i den situationen utifrån vad VI tror är sant och basera våra åsikter att det måste vara så att en kvinna har gjort för mycket eller för lite av något. Vi kanske kan yttra oss utan att lägga skuld på personer och vi kanske kan stötta på riktigt och inte fultrampa på någon genom kommentarer som "jag menar inte att det är fel men som det har sett ut så har det kanske gått lite för snabbt med dig och Odd" (saxat från Isabellas kommentarsfält).
Att män och kvinnor bemöts olika råder det inga tvivel om. Och tänk en stund om Blondinbella hade vart Blondinconny, som hade Isabellas liv. Hade han fått kommenterar om att han är hemma för lite? Hade han fått skylla sig själv om han skulle skilja sig? Skulle den manliga motsvarigheten ha förväntningar på sig från alla andra, på grund av hans kön, och få skit för det när han inte lever upp till det? Och hade Blondinconnys unga läsare fått en bild av att han som man och pappa agerat fel? Hade han blivit anklagad för att vara för ytlig?
Men trots att Blondinbellas kommentarsfält halgar av dessa olustiga kommentarer så finns det naturligtvis, och tack och lov, vettiga, bra och peppande kommentarer. Hon vågar trots allt skriva om hur de har det, och hon har erkänt för att relationen har haft svackor. Hon visar en i allra högta grad mänsklig sida och jag tror att många är tacksamma för att kunna känna igen sig och prata om relationsproblem. Vad sedan anledningen till det är, är egentligen irrelevant, och någonting som ingen annan än de bör spekulera om.

Du är världens bästa mamma

publicerat i Funderingar;
Var jag än vrider och vänder mig på nätet så ser jag väldigt mycket momshaming. Alltså när föräldrar uttalar sig om sitt föräldraskap med sina förutsättningar och ifrågasätter hur inte alla andra föräldrar kan göra så. Och hur mycket man skadar sitt barn om man inte plastbantar, lagar ekologiskt, inte slutat jobba helt tills barnen är 13 år, ger dem socker, låter dem ha iPad och dessutom, gud bevare mig väl, att som mamma yttra ordet egentid med längtan i ögonen efter typ att få sitta på toaletten en stund i fred.
Jag är hyfsat ny i mammarollen ändå men jag kan inte låta bli att känna att det är en stor osynlig tävling om hur bra man sköter mammabiten enligt några skitnormer som någon med all tid och alla pengar och allt tålamod i världen har hittat på. I början så fick jag lite ont i magen och funderade på hur i hela friden jag skulle räcka till. Och det blir inte bättre än av att BVC säger vad duktig du är som ammar så länge. Det spär på den här bilden av att de ska vara någon form av prestation i att vara mamma. Det spär på bilden av att man blir bedömd och granskad utifrån hur man väljer att uppfostra och ta hand om sina barn.
Det är så vanligt med momshaming att det inte är konstigt att bli ifrågasatt från helt främmande människor om varför man väljer att göra si eller så. Vill ni har exempel så svämmar Blondinbellas kommentarsfält över av både det enda och det andra och hon är bara en av många. Och som om det inte vore nog att faktiskt komma in i föräldrarollen själv! Helt plötsligt har du ett paket som du ska ta hand om och uppfostra till en vettig människa men istället för hejarop från andra människor i liknande situation så kommer istället ifrågasättandet om varför man gör på vissa sätt.
I allt detta ser jag också väldigt lite momshaming från män. Det kommer nästan uteslutande från kvinnor som vet lite bättre eller är lite bättre som person. Och eftersom många anser sig ha rätten att öppet ifrågasätta andra så kan man liksom aldrig göra rätt. Det är alltid någon som är missnöjd och alltid någon som tar sig rätten att bestämma hur det borde vara. Jag har sett fler trådar på mammaforum som handlar om att man öppnar med att ifrågasätta andra personer än trådar där man stöttar varandra i heltidsjobbet som förädrabiten innebär, oavsett om du är mamma eller pappa.
Jag är som ni säkert läser mellan raderna märkbart irriterad på den här prestationshetsen från alla håll och kanter som numera kommer med mammarollen. Man ska bli gravid snabbt, gå upp lite i vikt, ha en snabb förlossning utan smärtlindring, amma i hundra år och dessutom, för att vara den optimala mamman, inte ens drömma om att jobba 100% typ någonsin igen. Man ska helst inte överväga egentid och allt mat ska vara ekologisk hemmagjord från grunden. Ungefär som det var när min mormor var ung. Kollektivt så skriker kvinnor högt för att vi ska ha alla rättigheter som finns men i slutändan på dagen så är det samma kvinnor som säger att man inte ska utnyttja dem. Vad är poängen med att vi ska få mer i pension om vi inte ens kan jobba ihop pengarna utan att internet sneglar på en och viskar; titta vilken dålig mamma som låter sitt barn vara heltid på förskolan. Fyyyyyyy! För mig går det inte ihop, vi ska absolut inte bli diskriminerade på jobbet för att vi har barn men när vi faktiskt har möjligheten att ha både barn och karriär så är det en dödssynd.
Men - jag måste ändå säga att alla kvinnor inte är så. Och det man ser är tyvärr oftast de som skriker högst. Så medan jag har er uppmärksamhet så vill jag skrika lite högre och säga som jag skrev i rubriken att du som läser detta och är mamma förmodligen är världens bästa mamma. Jag är övertygad om att du gör det du kan för att räcka till för både dig själv och din familj, jag tror att dina barn inte somnar hungriga och att de har hela kläder. Jag tror också att du säkert kan tycka att det är skitjobbigt ibland och det är också helt okej. Du kanske rent av ibland önskar att du var utan barn en vecka och kunde ligga med en droppställning med vin intravenöst och titta på alla youtubeklipp som finns och äta smågodis. Jag tror också att du skulle agera om du märker på dina barn att det är något som gör dem otrygga. Jag hoppas också att du ger dig själv en klapp på axeln för allt du har åstadkommit från värkar till vaknätter till att finnas där på jour dygnet runt utan att kräva något tillbaka. För att du oavsett hur många varv toalettborsten gått runt i huset älskar dina avkommor villkorslöst. För att du gör så gott du kan i alla lägen och för att du är den bästa mamman till dina barn. Fy fan vad du är bra!
Mvh / Förmodligen världens bästa mamma som i egenskap av människa gör så gott hon kan och tänker fortsätta vara grymt nöjd med det.

Fina komplimanger

publicerat i Everyday, Funderingar;
Jag har firat in semestern med att gå ett gigantiskt munsår som syns från månen typ. Därför blev jag glad när bilden är suddig så det faktiskt inte syns nästan alls. I alla fall. Idag var jag och Fiona på Mobilia (ett köpcenter) som ligger lagomt långt från Farmor D. Alltså en bra promenad, hon fick sova av sig från gårdagen och jag shoppade på H&M. Typiskt att jag alltid handlar saker som faktiskt finns i Skövde men nåväl.
En sak slog mig dock och det är att jag har hemska fördomar. Jag har fått randomkommentarer gällande min chestpiece medan vi har vart här nere. Samtliga kommer från kvinnor som är över 50 år, inte har tatueringar själv (synliga men man vet aldrig) och alla har kallat den för vacker. Eller "den är så vacker, du är så vacker" etv osv. Jag hade aldrig tippat på att den målgruppen faktiskt kommer fram och säger sånt, men jag blir såklart jätteglad oavsett vemifrån kommentaren kommer. Jag är av den åsikten att har man inget snällt att säga behöver man inte säga något. Men har man något fint på hjärtat och dessutom säger det så är det grymt. Jag försöker hela tiden bli bättre på det för jag vet själv hur löjligt glad jag blir för en komplimang.
Ger ni komplimnager ofta?