Jag är inte bra på det här

publicerat i Everyday;
Det är planeringsdag på förskolan så jag är hemma med Fiona idag. Elliot kom hem direkt efter skolan och sedan ville de leka med några som bor nästgårds. Vi bor i ett radhusområde där det finns 3-4 områden och det är inga vägar emellan. Så perfekt om man vill leka hos en kompis men kan gå dit själv. Så frågade Elliot mig om alla fick gå hem till kompisen och jag sa ja. Han håller bra koll på Fiona och det hon behöver komma ihåg är att gå på toaletten och det är vuxna hemma hos kompisen. So far so good. Man kan ju tänka sig också att det är skönt att vara ensam hemma. MEN JAG KAN INTE SLAPPNA AV!
Det var samma sak med Elliot även om han var äldre då han inte hade ett äldre syskon. Och jag VET att det kommer att gå skitbra men jag kan ändå inte förlika mig med tanken på att de gör något utan att jag har koll på vad det är. Och det är ju trots allt en grej som är skönt med lite större barn, att de klarar sig själva på ett annat sätt men när det kommer till kritan så är jag uppenbarligen inte byggd för det. Det är precis som när man åker bort och saknar alla efter en halvtimma. Varför blir det så? Eller borde jag lyssna på min magkänsla och inte släppa ur dem ur huset förrän de är 20 år?

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Lisa Karlberg:

Hahaha jag förstår precis vad du menar! Man har ju ångest såfort man inte håller dem i handen.

Svar: Men +1111! :')
Yohanna af Skovde

2:a kommentar, skriven , av Fröken Rödlök:

Haha!! Så taskig dom hade tyckt du var om de blev utsläppta på sin 20årsdag 😂😂 Jag har inga barn men kan tänka mig känslan.

Svar: Haha ja, kanske lite :)
Yohanna af Skovde

Kommentera inlägget här :