Pod-intervju med Det Sociala Monstret

publicerat i Everyday;
Yohanna av Skovde är med i podcastIdag har jag gjort en grymt rolig grej, nämligen att vara med i en pod! Min jobbarkompis Ferhat har en kanal som heter Det Sociala Monstret och som en del av de podavsnitt han gör så intervjuar han personer liknande mina-vänner-böckerna som fanns förut. Däremot så finns det en twist i att han först ställer frågor utifrån mig som vuxen person, och sedan frågar han barnet Yohanna exakt samma frågor. Det var väldigt roligt att vara med så lyssna gärna på både det avsnittet och de övriga han har gjort! Här hittar ni en länk till poden, eller sök på "Det Sociala Monstret" där du hittar podcasts!
I det avsnittet får ni bland annat höra om mitt mantra som liten, varför jag blev arg över att bli kallad gourme samt en teori om var min rädsla för stora saker i metall kommer från.

#metoo

publicerat i Everyday;
Ibland dyker det upp hashtag-trender och debatter som jag låter blåsa förbi. Men nu kan och vill jag inte låta bli, och för varje gång jag ser hashtagen #metoo så blir jag glad. Inte för anledningen till varför man skriver hashtagen, utan för att alla mina flöden i sociala medier fylls av kvinnor som vågar berätta lite mer och framförallt belysa den här frågan.
För min egen del så avskyr jag att jag har vart med om saker som jag inte anmält och därmed har blivit ett mörkertal. Det har hänt bleknar i mitt minne men präglar ändå den jag är som person och formar både mig och våra barn. Och att vara ett mörkertal är helt okej och upp till var och en, det är ingen skam i det, jag förstår också om man inte vill/orkar/vågar. Men för min egen del så vet jag om att den lilla chans jag hade kunnat göra för att påverka i en större omfattning, än min egen historia i en nära krets, försvinner på grund av preskrebtionstid . Och efter det finns ingen rättslig konsekvens av beteendet som förmodligen kommer att fortlöpa och sprida sig till nästa generation. Det tar liksom aldrig stopp om ingen säger stopp.
Men nu har vi en hel värld av kvinnor som säger till på ett annat sätt, och vi har ett kollektivt stopp som gör mig helt blown away av engagemang och viljan att prata. Hashtaggen handlar om man som kvinna blivit utsatt för någon typ av övergrepp eller sexuella trakasserier. Det behöver inte handla om våldtäkt och det vill jag betona särskilt noga. Många saker som de flesta kanske tycker är helt oskyldiga och bara lite kul kan också lämna en klump av ångest. Har jag fel som reagerar? Varför mår jag dåligt av detta? Varför begränsar jag mitt liv för att inte uppleva det här igen?
Jag tror att mina historier är likt väldigt många andras. Det är ibland för diffust för en själv för att man ska kunna stoppa ner foten och säga stopp direkt. Det är lätt att vara efterklok. Och nej det var ju faktiskt inte okej att jag på krogen, jobbet, stan, skogen, i affären eller på gymmet kände mig otrygg och osäker för att en annan människa uppenbarligen inte har rätt verktyg och kompass i huvudet för att hantera det andra könet. Jag, som bara är en person, har hur många exempel som helst på situationer då mäns vilja har vart starkare och betydligt viktigare än min vilja, min integritet och min lust. Vad jag ens vill i de sammanhangen är inte ens relevant för att tjata om sex, stirra, tafsa, titta, utöva makt och hota är det som enligt dem verkar vara det som är absolut högst prioriterat. En mänsklig rättighet, en del av yttrandefriheten och något som jag får skylla mig själv för. Det kan räcka med att jag har vart trevlig, ja, då är det fritt fram. Och samtidigt håller män varandra bakom ryggen trots att de faktiskt vet vad som har hänt och normaliserar det här som att man måste ju få ha lite kul.
Det är först på senare år som jag har förstått att det är jag som äger rätten till min kropp. Jag har också förstått att samhället inte tycker det. Tjejtidningarna har gett så sjuka tips som att man ska ha med sig ett par löparskor när man går ut så man kan springa om man blir rädd eller jagad sen. Har också fått höra att om man blir våldtagen så ska man försöka skada den andra så mycket som möjligt - annars finns det inga bevis. Har läst i Kollega (Unionens tidning) om kvinnor som blivit av med sina jobb fast DE har blivit sexuellt trakasserade på arbetsplatsen eftersom ord står mot ord. Samtidigt så kan män bli kränkta av mansfria festivaler även om de uppkom just på grund av att män begår brott av sexuell karaktär och vanliga festivaler helt enkelt inte är nog trygga och säkra.
Jag hoppas att #metoo ger hela samhället en mental käftsmäll och att det faktiskt kan hända lite mer. Vi kanske inte får mer fällande våltäktsdomar nästa år. Vi kanske inte heller får garanterat trygga och säkra krogmiljöer. Men att ge fler kvinnor modet att faktiskt säga till, säga ifrån och berätta sin historia är något som känns otroligt viktigt.
#metoo

Älskade höst

publicerat i Everyday, Fiona;
Det finns ingen bättre årstid än hösten! Jag gillar speciellt att det inte är så varmt, det är så jäkla fint precis överallt och det blir mörkare på kvällarna så att hänga i soffan är snarare en regel än ett undantag. Idag var min systerson på besök för en hel eftermiddag med lek. Vi började med att äta monsterlunch bestående av monsterkorv. Eller om det är monsterspaghetti, något av det kallar vi maten. Den anrättningen görs genom att man omsorgsfullt skär sönder Denniskorvar och stoppar spaghetti i korvslattarna och sedan säger man till barnen att det är monster. De åt som om de aldrig sett mat förr och trots enkelheten i kreationen är den maträtten väldigt uppskattad här hemma.
Efter det gick vi ut och barnen lekte. Det var för det mesta idylliskt med sol och glada barn. Sedan visade det sig att någon som äger en hund inte har för vana att plocka upp efter den. Och Fiona som blev jagad av sin monstermamma (vi hade ett givet tema idag) trillar mitt i det och får hela underarmen täckt av det här. Jag blev så arg att jag förmodligen kunna välta en tall om jag hade kunnat kanalisera all ilska (observera, arg på hundägaren. Inte hund, tall eller barn). Sedan var det såklart otur att hon trillade precis där, men ändå. Vid en lekplats tänker jag mig att man borde kunna tänka efter lite mer. Och inte sprida saker som glasbitar, hundbajs, fimpar, gamla ölslattar, kanyler, kriminella, rester från kärnvapentillverkning, en bil med nyckeln i, spikmattor, några pistoler eller giftiga bär. Saker av den karaktären tänker jag mig borde vara lätt för de flesta att förstå att det är en dålig placering. Lika ogenomtänkt som att ha en restaurang som har lunchstängt eller en stugby som har semesterstängt. Ja, ni fattar. Dock så har vi som tur är aldrig checkat av varken kanyler eller glassplitter så vi får väl vara glad för det.
Men allt som allt så hade vi en grym dag och Fiona avslutade den genom att säga till hennes pappa att jag (!?) minsann lovat henne att äta upp hela tuben med tandkräm. Hon somnade åtminstone inte hungrig, och någonstans så är jag ändå imponerad av vilka hittepå-historier hennes huvud kan trolla fram.