Inredning - Tema växtlighet på väggen

publicerat i Inredning;
Inlägget är ett samarbete med pixers.se
Som radhusägare är jag latent sugen på att göra om något rum. Efter att jag tapetserade själv förra sommaren, för första gången, om att det gick bra (och gick snabbt!) så har jag helt klart blivit mer öppen för tapeter. Numera finns det tapeter och fototapeter som passar oavsett vilken nisch eller smak man har. Jag har utan konstigheter snöat in på växter. Dels riktiga men jag skulle även vilja ha en monsteratapet eller varför inte en blommig sommaräng som fondvägg?
Jag har tittat på vad företaget Pixers.se har att erbjuda och deras tagline fototapeter Pixers - vi lever för förändring känns vettig. Om man har en fondvägg är det inga konstigheter att göra om det efter fem - tio år om man vill. Och då känns varken beslutet eller motivet lika stort att ta.
Tänk er ett sovrum som det här, en hel djungel! Jag tycker att det är fint och känns fräscht med riktiga växter men det går såklart att fejka med lite tapet. Jag älskar monstera (växten på bilden ovan) men av dessa tre tapeter som jag kikat på tycker jag att den översta är absolut snyggaste! Stora överdrivna blomster som man inte vet varken var de slutar eller börjar! Som vardagsrumstapet bakom soffan eller så. Vilka av dessa tre tycker ni är finast? Länkar hittar ni här, tapet 1, tapet 2, tapet 3.

Hemma i norr

publicerat i Everyday;
Nu är vi hemma i norr och har hunnit landa ordentligt. Vi åkte på lördagkvällen och körde hela natten tills vi kom fram snett innan 06. Resan gick bra men vi sov ändå ikapp när i vi kommit ihem. Alltså var gårdagen rätt slö, för även om vi vaknade så hade jag gått back på sömnkontot så det behövdes lite kontemplation och vila.
Men vi hann med en liten promenad i alla fall. Fiona har äventyr här kring varje hörn och det kommer så många frågor. Var är fåren? Var är hönorna? Vem bor där? Är det där mormors hus? Osv. osv. Men hon har suuperduperkul! Vi får se bara hur hon reagerar på myggorna, då de tyvärr inte flyger söderut när det är sommar.
Denna text är helt orelaterad till bilden men jag var ute och sprang i morse. Inte långt men mest bara för att. Sedan kom jag hem och skulle duscha. Till saken hör att mamma eldar med ved för att få varmvatten så man får passa in duscharna när det är eldat. Jag visste ju såklart om detta och tänkte att jag överlever. Och det var inte så farligt. Visst, när man sköljer hela kroppen med kallt vatten så krampar ju typ lungorna men ändå så var det helt okej! Jag har alltså fler springturer och fler kallduschar att se fram emot.
Min syster och hennes familj är också här och semesterar. Herrn i bild, Fionas kusin Arvid, är bästa leksällskapet. Vid ett tillfälle höll de varandra i händerna och sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka. De är världens bästa kusiner till varandra!
Om ett tag ska vi nog ut och provfiska. Fiona är taggad även om hon inte förstår riktigt vad vi ska göra. Men Arvid har preppat och taggat för fisket ett bra tag nu så Fiona går omkring och tjoar "vi ska fiska, vi ska fiska". Vad som nappar och hur det gick återkommer jag till!

Min syn på förlossningsvården

publicerat i Funderingar;
Det är en het debatt ute i sommarsverige om hur fulla förlossningsavdelningarna är och vilka problem det medför för kvinnor som ska föda barn när alla sjukhus är fulla. Det finns mycket att säga om förlossningsvården men det känns ändå som att fler börjar lyssna. Det kanske inte ger kvinnorna som ska föda i sommar bättre plats men det kan göra något för framtiden.
Jag hade som en del vet en förlossning som ledde till förlossningsskador för min del, som jag senare fick operera efter ett år för att få bukt med problemen. Skador jag fick för att de var tvungen att dra ut Fiona med sugklocka för att hennes hjärtljud gick ner och hon började bli stressad. De får naturligtvis slita mig sönder och samman för att få ut mitt barn frisk och levande, och detta säger jag helt utan ironi eller sarkasm. Det är det viktigaste för mig än att jag spricker lite, shit happens och shit kommer alltid att hända på förlossningar. Både bokstavligt och metaforiskt.
Men det jag funderar på, i kontrast till de överfulla avdelningarna på sommaren är hur vi generellt hade velat har vår förlossningsvård året om? För min del så hade min skada kunnat blivit betydligt mindre eller obefintlig om jag hade fött på en annan veckodag.
Vattnet gick en söndagmorgon vid femtiden och snett efter klockan sex på kvällen var Fiona ute. Det jag hade var ett intensivt värkarbete som gick väldigt snabbt. Mina värkar tog ingen paus utan värkarna avtog varandra. Som jag tolkade barnmorskorna där och då var detta anledningen till att Fiona reagerade med stress och hjärtljud som gick ner. Det var tal om att jag skulle få epidural, och vi väntade på narkosläkaren. En halvtimma blev en timma som blev en och en halv timma. Själva tidsintervallet ska jag erkänna att jag inte har superkoll på, men efter två timmar när den enda narkosläkaren som jobbade hade tid att komma - då hade jag redan öppnat mig nog mycket och ryggmärgsbedövningen skulle inte ha någon inverkan. 
Jag fick det berättat för mig att på söndagar har de bara en narkosläkare som kan sätta ryggmärgsbedövning och han behövdes på akuten. Och det är självklart för mig att jag som bara ska föda barn ska få vänta mot någon som kommer in akut och behöver operation. Men ändå, om jag hade fött på en måndag. Hade jag kanske hunnit få bedövning snabbare? Hade bedövningen som barnmorskorna trodde gjort att mitt värkarbete inte blev lika intensivt och därmed inte stressat min bebis? Hade vi kanske inte behövt få ett rum fullt med barnmorskor som ska sätta sugklocka och lägga sig på min mage för att få ut Fiona? Hade jag kanske kunnat krysta ut henne utan krigsskador vid niotiden på kvällen istället? Hade jag inte behövt kosta pengar för sjukvård och försäkringskassa för mina andra operation som gjordes ett år senare? Och hade jag kanske sluppit den infektion (som jag anser att sjukvården väldigt klantigt missade och av rutin antog att all feber man har efter en förlossning handlar om att mjölken rinner till) som gjorde att de två första veckorna av bebisbubbla istället blev den värsta smärta jag har upplevt och istället för bebismys så blev smärtstillande tabletter höjdpunkterna för min del.
I detta vill jag också säga att jag har väldigt högt förtroende för barnmorskorna och för min del är de superhjältar. De tvingas ta svåra beslut, finnas till för alla och är för de flesta förstagångsföräldrarna en mentor som man är helt beroende av den tiden man är på BB. Så vad kan man göra åt det? Att prata om det tycker jag är en väldigt bra idé. Prata om allt som har med föräldraskapet att göra för den gravid kvinnan till den nya mamman. Förlossningsskador och förlossningedepression har jag lärt mig i efter hand att det är mer vanligt än vad jag trodde. Och när vi pratar om det och visar på att saknerna faktiskt händer så finns det mer att ta tag i än spekulativa mörkertal och ingen som säger något. Det är vägen till att ställa högre krav och en bit på vägen att nå dit det är önskvärt med förlossningsvården. En del av de dialogerna har gett 500 miljoner kronor mer till förlossningsvården
Det är en av anledningarna till att jag pratar väldigt öppet om min upplevelse. Dels för att det behövs och dels för att jag ändå inte tycker att det var så farligt. Tabun kring att prata om förlossningsskador hade målat upp scenarion i mitt huvud att det är bland det värsta man kan vara med om. Men i efterhand så kände jag inte ens att jag sprack och jag var helt enig med mig själv när Fiona precis kommit ut att jag inte hade fått en skråma! Och hade jag inte fått infektionen så hade jag inte ens fått men efter den.
Men vad som däremot är farligt på riktigt är när vi inte utvecklar det som måste utvecklas och ge en hållbar vård för föräldrarna och en hållbar arbetsmiljö för sjukvårdspersonalen. Problemet är inte att jag får en bristning eller att jag får dela rum med andra föräldrar på BB. Problemet är när jag inte ens får plats för att få en bristning  förlossningen, eller när veckodagar eller perioder gör att jag får en sämre vård som i värsta fall kan leda till allvarliga konsekvenser. Jag menar, om jag har brutit ett ben så förväntar jag mig samma vård året om. Men som gravid kvinna kan man idag inte göra det och så länge det är ett faktum tycker jag att vi har mycket att prata om - tills det blir bättre.
Det finns ett gäng eldsjälar inom förlossningsvården och jag kan tipsa om bloggen Bakin Babies och Hanna Öhman om ni vill läsa mer.