Att operera sitt heligaste

publicerat i Everyday;
 Veckan efter förlossningen när vi gjorde rond 2 på BB och opererades igen
 
Detta inlägg handlar om förlossningsskador. Så om man är känslig för något som har med det att göra, sluta läs nu. Ni andra, läs gärna. Om inte annat för allmänbildningen. Jag hade INGEN aning om detta när jag var gravid. Av någon anledning så är det inte det man pratar om även om det kanske skulle behövas. Dels för vara mer mentalt förberedd (att ligga och bli sydd i 1,5 timma medan min nyfödda dotter var för långt ifrån för att ens ta på hade jag inte ens räknat med)  men dels också för att det ska kunna vara okej att spricka kors och tvärs och prata om det utan att folk skruvar på sig. Okej att man inte visar ett bildspel på mobilen men typ "hej jag är inte lat men jag har 13 stygn i min va-jay så kan du snälla ge mig den saken så jag slipper ställa mig upp". I alla fall, här är min historia;
 
Fiona föddes med raketfart. De var tvugna att dra ut henne med en sugklocka på grund av hotande fosterasfyxi och det gjorde att jag fick en svår bristning i förlossningskanalen - berättade de, jag kände ingenting. Däremot sydde de i 1,5 timmar efteråt. Det är inte konstigt förresten, att man spricker. Inget att skämmas för heller. Ett huvudmått på 37 cm som i rask takt ska ut ur det heligaste vi har framkallar krigsskador. Vare sig vi vill det eller inte.
 
Enligt min journal som är en mindre roman står det att jag fick en djup vaginalruptur. Den blev sydd och efter ett par dagar fick jag en infektion i stygnen men det löste sig men det blev ändå inte bra.
 
Varannan kvinna får någon form av skada när de föder barn. Den skadan jag fick är lindrig rent medicinsk även om den både fysisk och psykiskt kan vara väldigt hemsk. Och eftersom jag läste en del om detta och ändå hängde i en del kretsar med nyfödda barn och mammagrupper så blev jag så förvånad - ingen pratar om det. En del skruvade på sig obekvämt när jag berättade att jag fick operera min vän för en infektion. Och det är klart jag förstår att mitt underliv inte är det samtalsämne folk väntat på men det var inte ens någon som någongång sa "jag hade en kompis kompis kompis som också sprack".
 
Det är bland annat därför jag skriver om det. För om ingen pratar om det så leder det till att det blir läskigt att prata om och det blir svårt och konstigt. Men något som drabbar varannan kvinna (mer eller mindre) kanske är bra att ventliera om mer? Om man inte åtgärdar förlossningsskador kan man få problem långt senare i livet. Många kvinnor kan inte ha sex på grund av att det aldrig slutar göra ont men de söker inte för det och blir "tråkiga mammor som aldrig vill ligga" men de kanske helt enkelt inte vågar berätta för någon? Eller vet att det finns hjälp att få? Och den sista anledningen för min del, eftersom folk skruvar på sig obekvämt när jag berättar att jag ska operera mig så är det lättare att säga varför jag ska vara sjukskriven här i bloggen. Och varför jag inte ska börja jobba förrän i februari.
 
SÅ. Vad är mitt problem då? Jag vet ju inte av naturliga skäl hur det ser ut men jag har fortfarande ont och de som vet tror att det blev lite fel i stygnen. Det är en rutinoperation som tar ingen tid alls och jag gör den över dagen. Efter det kommer min vän att vara som ny. Och vet ni hur glad jag är att jag sa till min barnmorska att det gör lite för ont? Ibland får man stå på sig lite, min barnmorska lyssnade på efterkontrollen och det känns skönt. Men för ni andra, om det gör ont så gå dit igen. Eller byt till någon annan. Nöj er inte med "det ska vara så" om det gör ont är min högst oproffesionella åsikt.
 
Vår kropp är designad för att föda barn så att man går sönder lite är ingenting som är något konstigt. Kan inte understryka detta nog noga. Vi läker fantastiskt fort och även om det går dåligt ibland så fixar kroppen mycket. Men man behöver inte ha ont hela tiden eller att det känns obehagligt. Sjukvården är grym och kan fixa det mesta. Och jag lovar (efter samtal med min barnmorska) att de har fått otaliga besök och samtal från kvinnor som haft ALLA sorters möjliga problem. Gå hellre dit en gång för mycket än en för lite.
 
Parallellt med detta pågår också en debatt om att ens dokumentera förlossningsskador. Att det inte alltid görs och det för att man inte per automatik får uppföljning eller hjälp. Läs detta inlägg för mer om sånt.
 
Mvh / Underlivsplastiskstjejen

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Jennifers.nu - Fotograf & mamma tack vare IVF:

Bra att du pratar om det! Som så många andra problem eller saker som är jobbiga så pratar ingen om det (därför jag berättar om vår IVF-resa, när man väl börjar prata så har alla någon i sin närhet som har gjort det..?!) Skönt att du får hjälp och att det kommer bli bra. Håller tummarna för dig!

Svar: Tack! Ja hoppas det kan göra det lite mindre konstigt att säga högt :)
Yohanna af Skovde

2:a kommentar, skriven , av Petronella:

Bra skrivet!! Det är ett viktigt ämne som man ska kunna prata om utan att det ska hysch-hyschas. För om det censureras "är" det inte lika viktigt längre.

Svar: Tack!
Yohanna af Skovde

3:e kommentar, skriven , av Dixi Wonderland:

Detta är utan tvekan ditt bästa inlägg. Tycker du ska kontakta blogg.se och se ifall de vill lägga det på framsidan för det är så enormt viktigt att budskapet sprids! Min vän sa länge att hon ville inte föda barn för hon var rädd att spricka och hade sett hur kvinnor som du skriver långt senare i livet fortfarande hade problem med underlivet. Som nybliven mamma så måste man stå på sig även om de ibland kan vara svårt. Det ska inte göra ont där nere och gör de ont så är de kroppens sätt att tala om att något är fel. Tycker det är jätte bra att du skriver om detta och jag önskar dig lycka till med operationen :)

Svar: Vad snäll du är, tack! Ja det fick lite spridning och det känns bra! Tänker mig att operationen kommer gå kanonbra :)
Yohanna af Skovde

4:e kommentar, skriven , av Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!:

svar: försöker dricka vatten men just nu har jag urinvägsinfektion och springer på toa hela tiden för jag är kissnödig och att dricka vatten gör de inte bättre:D

5:e kommentar, skriven , av Lisa Karlberg:

Bra skrivet! Viktigt ämne!

6:e kommentar, skriven , av Lisa Karlberg:

Bra skrivet! Viktigt ämne!

Svar: TACK!
Yohanna af Skovde

7:e kommentar, skriven , av Linn Strömberg:

Jättebra inlägg verkligen!

8:e kommentar, skriven , av Mirre:

Superbra skrivit och det är bra att ta upp detta för man ska inte behöva gå med sådant om det går göra det bättre och bra att du fått det fixat så du kan göra operationen nu också. För sex vill man ju också ha och det ska vara skönt och bra inte kännas fel och obekvämt, barn ska inte göra så man förlorar sådant viktigt, går det åtgärda så go for it

bra

kramar,

Svar: Tack! Ja men eller hur, tack för peppen! :) kram!
Yohanna af Skovde

9:e kommentar, skriven , av Embla Sofia - Mamma, fotograf, DIY:

Bra att du tar upp detta! Visst vet man att man spricker under en förlossning men mer än litegrann pratas det inte om och absolut inte i den mån du var med om. Men tror inte det är något man kan förbereda sig särskilt på, det är ju trots allt så mycket att tänka på inför en förlossning att man inte kan tänka på ALLT som kan tänkas går "fel".

Svar: Nej absolut, i så fall kan man inte fokusera på annat! Märker bara att efteråt så ges det lite utrymme för "det sak göra ont". När det kanske inte behöver göra ont. :)
Yohanna af Skovde

10:e kommentar, skriven , av Siri |Diabitfit|:

Kul att se dig på startsidan :D Superbra inlägg, hade hört talas om förlossningsskador, men visste inte att det var så pass vanligt eller vilka typ av skador det var, så där lärde jag mig något nytt!

Svar: :)
Yohanna af Skovde

11:e kommentar, skriven , av Sofia Wahren:

Super bra inlägg! Jätte viktigt att detta ämne tas upp mer, så folk inte får en chock när det händer och det är aldrig bra när ämnen är tabu. Vi kvinnor måste bli bättre på att prata om sånt här!

Svar: Tack för kommentaren.
Yohanna af Skovde

12:e kommentar, skriven , av Gunvor Friberg:

Kan bara hålla med! Jag sprack som fan, å moderkaka som fastnade resulterade i att jag förlorade 2,5 liter blod. De tog min dotter och jag akutopererades. Där skulle de även sy ihop mig. Det gjorde dom, men inte över allt!? Jag fick gråta hos gynakuten tre ggr innan se godkände att sy om mig. Ska vi behöva kämpa så här för att få bli sydda rätt!? Ska vi behöva höra "det hör till"!!!? De sa även att om jag föder barn igen lär detta hända igen, "men det är Lungt, vi kommer vara redo med blod" för att godkänna ett snitt finns inte på kartan. Jag blir sur, ledsen och nästan galen hur det går till när vi kvinnor föder barn. Fy!

Svar: Det är så tråkigt och konstigt att en del får kämpa för det. Man vet ju oftast själv när det gör ont och de ska inte göra ont. Fick också höra "det ska göra ont" när jag i själva verkar var infekterad i stygnen i min va-jay. Det gjorde så jävla ont men jag visste liksom inte OM det skulle göra så ont eller inte. Den barnmorskan som bara sagt så över telefonen ångrade sig sen, tack och lov. Men du, modigt av dig att dela med dig! Och jag är arg med dig.
Yohanna af Skovde

13:e kommentar, skriven , av Mamma Malin:

Vilket superbra inlägg! Jag hade turen att inte gå sönder alls men nu när du skrev det inser jag att ingen har sagt något om det här heller. Intressant faktiskt så bra att du tar upp det tycker jag :)

Svar: Tack! Ja nej det är rätt tyst om det. Kanske bra att inte visa diabilder för att skrämma människor men det fins mycket förebyggande man kan göra och saker som kan vara bra att veta om ifall ifall det skulle hända!
Yohanna af Skovde

14:e kommentar, skriven , av Sara ~ Candis:

Vad olika det kan vara. Mig klippte dom. Men det var aldrig någon som skruvade på sig och verkade obekväm när jag berättade om det. Reaktionerna var mer "AJ" och sen blev många nyfikna och ville veta mer.
Bra inlägg iaf :)

Svar: Se där! Ja verkligen. Alltså de fick dra ut Fiona med sugklocka snabbt som ögat och jag sprack liksom i slidgången, vävnanden brast där och tror inte man kan klippa det. Men vad skönt att att du fick det bemötandet :)
Yohanna af Skovde

15:e kommentar, skriven , av Malin:

Hurra, vilket bra inlägg!!

Det är verkligen sorgligt att det inte pratas mer om det under föräldrautbildningen eller efteråt i föräldragrupperna. Inget man borde skämmas över men man gör det ändå.

Eftervården kanske är olika beroende på i vilket län man bor och därmed vilket landsting man tillhör (borde inte vara det). I Uppsala läns landsting där jag bor sa min barnmorska att dom har som policy att kvinnan ska bli helt återställd till det "normala" efter en förlossning.

Inväntar själv en operation för att sy ihop muskler vid slidöppningen som inte kommer att gå ihop hur mycket jag än kniper och har mig ;-)

Stor kram till alla tappra mammor därute!

Svar: Tack! Och vilken bra policy! Speciellt att den blir uttalad. Tror det kan vara lättare att säga hur det känns då och hur man mår. Jag vet inte hur de tänker här men har haft en bra barnmorska som inte tvekade att ge mig en remiss till gyn så det är skönt. Synd bara att inte alla får samma snabba hjälp. Och visst är det synd att man skäms-ish fast man inte borde men det känns inte bekvämt heller. Hade hjärtklappning innan jag publicerade blogginlägget men det känns så bra nu. Hoppas din operation blir grym och att du slipper knipningarna sen då :D kram!
Yohanna af Skovde

16:e kommentar, skriven , av Sara:

Apbra inlägg! Som gravid med mitt första barn så vill jag läsa så mycket som möjligt om sånt här, om folks olika erfarenheter och hur sjukvården har hanterat det så jag vet sen, när det är dags, vad jag faktiskt kan kräva. Hittills på mina besök hos barnmorskan har det inte pratats om förlossningsskador en enda gång. Jag har visserligen inte tagit upp det heller, men ändå? Jag kanske inte vet om att det existerar? Ska inte dom informera om det då?

Tummen upp för inlägget iaf! :D

Svar: Jag vet inte hur de ska eller bör göra men nu när jag läst i efterhand så kan man själv tydligen minska risken för att få bristningar genom att träna, till exempel. Och det är en anledning till att man helst inte ska väga för mycket också, att det kan ge svårigheter eller komplikationer vid förlossningen. Men jag tycker de är otydliga med alla borden och måsten. Okej att de inte behöver visa en spräckt va-jay på bild men om man inte är förlossningsrädd och vill veta mer så tycker jag det kännns rimligt att prata om det. Och ibland är det skönt att höra saker från rätt håll (vården) istället för kompisar eller andras anekdotiska erfarenheter, som det inte behöver vara faktafel i men man kanske inte får hela bilden. Hoppas att allt går bra för dig med barnet! :) och TACK! :)
Yohanna af Skovde

17:e kommentar, skriven , av Hanna:

Bra att du skriver om det. Starkt och modigt.

Svar: Tack! :)
Yohanna af Skovde

18:e kommentar, skriven , av Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!:

så bra inlägg!

Svar: Tack!
Yohanna af Skovde

19:e kommentar, skriven , av Anonym:

Sååå jäkla bra skrivet! Själv gick jag runt och berättade för alla om att jag fick hemorojder när min raket till bebis flög ut. Jag hade krystvärkar större delen av min förlossning och efter två timmar med det var inte allt som det skulle. Folk jag sa det till blev högröda i ansiktet och ville nog sjunka genom jorden för att slippa höra om min kliniska diagnos, men varför ska jag inte prata om det? Så jäkla vanligt, inget val och högst naturligt! Du är grym och din blogg är grym, tack för att du delar! ❤️

Svar: Men tack! Vad glad jag blir! Och gött att du delar med dig på ett sånt lättsamt sätt. För det är ingen biggie, shit happens och hemorrojder också.
Yohanna af Skovde

20:e kommentar, skriven , av Robin - Pappablogg.com:

Väldigt bra att du pratar om detta tycker jag. Det är viktigt framför allt för kvinnor förstås, men också för män att få veta vad det är som kan hända och vad som är vanligt att det händer under en förlossning. Tummen upp till dig! <3

Svar: Men tack, vad glad jag blir! Och visst, det är nog inte helt lätt som kille att veta allt som pågår efteråt. Eller hur man ska bemöta det. Fattade ju knappt själv att något var fel så min sambo visste inte mer heller. Nu är vi däremot välinformerade och han är världens bästa stöd! Och tack igen! :)
Yohanna af Skovde

21:e kommentar, skriven , av Sandra:

Jättebra inlägg, det behöver uppmärksammas!

Svar: Tack!
Yohanna af Skovde

22:e kommentar, skriven , av a n n i k a:

Jag har aldrig fött barn. Men jag vet att man kan spricka rejält och få hemorrojder. Något jag har undrar dock, får man bedövning så man inte känner att man spricker? Att spricka kommer jag vara nervös över då jag nån vacker dag ska föda barn :P

Svar: Den vanligaste bedövningen (ryggmärgs) hjälper bara när man öppnar sig. Men även fast jag sprack både hit och dit och ficken djup bristning så kände jag INGENTING. Tänkte "hah, jag sprack minsann ingenting" men kände sedan hur det forsade blod ur mig. Jag tror heller inte i utdrivningsskedet att just sprickandet är något som känns, men jag har inte frågat många andra om det. Är väl det att det gör nog ont att faktiskt få ut bebisen så sprickandet blir sekundärt.
Yohanna af Skovde

23:e kommentar, skriven , av Ch:

Visste du inte att man kunde spricka? :s anledningen till att folk skruvade på dig kan vara för de föreställde sig själva med dom smärtorna eller att de under tiden du berättade blev påminda om sin egen upplevelse vid födseln.
Den där informationen har man ju fått ofrivilligt på olika sätt. Jag visste om det långt innan jag ens skulle få barn

Svar: Jo det visste jag! :) Jag tänker mer på tiden efter man har fött barn och vad som är normalt eller inte. det görs i regel en kontroll ( i mitt landsting) och den görs efter 3 månader och sedan är allt bra. Men man pratar där heller inte om förlossningsskador och vad som är normalt. Min upplevelse är att många får höra "det ska göra lite ont" och sedan ska nöja sig med det fast de kanske har fel de skulle behöva åtgärda.
Yohanna af Skovde

24:e kommentar, skriven , av ensekundtusentankar.blogg.se:

Tycker många förskönar förlossningar överhuvudtaget. Visst kan det vara så för vissa men jag känner ingen som verkligen berättar hur det är! När jag berättar om min förlossning så tappar alla hakorna! Något som ingen pratar om är svanskotan! Vid min första krystvärk stod jag på knä och tryckte lite, pang sa det och min svanskota knäcktes :( fy satan. Han kom han ut fel, uppåner. Det gjorde så satans ont med en trasig svanskota. Hade haft en grym foglossning så det var troligen inget som höll kotan på plats. Och efter! Hela underredet kändes som det var utåin. Nej tack. Aldrig mer.

Svar: Men stackars dig! Förstår att det inte känns kul att göra om det. Hoppas dock att du är okej nu och inte har men för livet som försvårar något. Och tack för att du delar med dig!
Yohanna af Skovde

25:e kommentar, skriven , av Anonym:

Jag var medveten om riskerna innan och hade tur att jag bara behövde sy 2 stygn men ja det behöver pratas mer om, tycker inte man ska behöva forska i allt själv utan tas upp eller att det ska vara nåt tabu att prata om. Bra inlägg

Svar: Tack! Och vad skönt att det gick bra för dig! Många skador är jättesmå men det är ändå skador och kan vara skönt att få bra info om.
Yohanna af Skovde

26:e kommentar, skriven , av Sara:

Väldigt intressant att läsa. Jag upplever att det är många som "skäms" för att berätta att dom sprack under förlossningen.

Något jag kan bli irriterad på är när kvinnor säger "jag sprack ingenting, för att jag gjorde si och så. såå skönt att inte spricka"

Det förstår ju jag också att det är skönt att slippa, men jag kan inte rå för att jag tar åt mig. Är jag inte lika "bra" för att jag sprack?! Viktigt ämne att prata om. Tummen upp!

Svar: Tack för din reflektion! Och jag håller med, även om man såklart kan tycka att det är riktigt gött om man inte gjorde det om man vart rädd för det eller så men det ska inte vara några konstigheter som det blir så. Är ju trots allt supervanligt :)
Yohanna af Skovde

27:e kommentar, skriven , av Lennart:

När min lillebror föddes 1975 var han så stor så de fick klippa upp lite i mammas mutta och sen sy henne där. Det är inget nytt egentligen men det verkar som ingen vill prata om detta. Allt ska ju vara ju vara så hysh-hysh och perfekt hela tiden. Jag var bara 7 då men jag förstod redan då... Det här landet, lätt och lagom och den svenska långbänken. Hur mycket är egentligen lagom? Och vad är normalt?

28:e kommentar, skriven , av Joline:

Va tråkigt att höra att du inte upplevt att din omgivning pratar om något så viktigt. Alla mina vänner har tagit upp frågan, spack du? Fick du sys? Det har varit en fullt naturlig del i förlossningsberättelsen och vi har även pratat mycket innan om oron för att spricka. Hur som helst så är det jättebra att du tar upp ämnet så att fler vågar prata om det!!

Svar: Jag har inte heller hafft supermånga nära vänner som fött barn - kanske därför! Sedan kan jag uppleva att vården inte riktigt pratar öppet om det. Som att man ska bli rädd att föda barn igen om man fokuserar på hur det gick. Är väl dock snarare tvärtom, ju mindre jag vet desto läskigare är det.
Yohanna af Skovde

29:e kommentar, skriven , av vardagskonst:

Nu födde jag med snitt men när jag var gravid saknade jag just detta - det öppna kring det här med förlossningsskador, och det var just det som gjorde att jag var så vansinnigt rädd för att föda vaginalt. Jag visste ju ingenting. Ingen ville ju riktigt p r a t a om det.

Det slutade som sagt med snitt, för mig, och ingen är lyckligare än jag - kan inte tänkt mig föda barn på något annat sätt i framtiden, men jag tycker ändå det här samtalet du valt att föra i din blogg är viktigt, särskilt mest för den som VILL föda vaginalt men inte vågar. Heja!

Svar: Tack! Ja, det känns som att det är ett stort issue för många och egentligen tror jag att en större debatt om det skulle avdramatisera förlossningsskador (kanske har fel, jag gissar bara) eftersom det blir rätt kliniskt och tydligt. Sedan finns det saker man kan göra själva (har jag googlat till mig nu) för att kunna förhindra dem) så sånt kan ju vara bra att ta upp tänker jag.
Yohanna af Skovde

30:e kommentar, skriven , av Erica Adolfsson:

Riktigt bra skriver!

Svar: Tack!
Yohanna af Skovde

31:e kommentar, skriven , av Erica:

Vad bra du har skrivit om detta! Nu har jag inte barn själv och umgås inte direkt i mamma-kretsar, men just att man kan spricka är något som jag vet (är sjuksköterska och har dessutom via en praktik under utbildningen varit med på en förlossning där det syddes åtminstone några stygn) men som jag inte har varit med om att man direkt pratar om. Det borde pratas mer om det. Precis som du skriver här så är det ju faktiskt väldigt vanligt, och absolut ingenting att skämmas över.

Svar: Tack! :) Ja nej verkligen! tack för peppen :)
Yohanna af Skovde

32:e kommentar, skriven , av Angela:

Fantastiskt att kvinnor börjar prata öppet om sådant här som händer så många och påverkar så mycket... Minns att det var en kväll som ämnde på Svt Debatt förra året typ men sen har det varit tyst...

Som du säger, ingen har ju nånsin talat om sånt här så jag visste inte heller att det kan spricka lite hur som helst.

Lycka till med nya lilla ingreppet :-)

Svar: Tack! Ja jag hoppas att det kanske gör att någon får en liten anann syn på det. Är väl mest det man inte vet om som blir läskigt. Önskar att jag hade vetat mer innan!
Yohanna af Skovde

33:e kommentar, skriven , av Carro:

Du är grym som pratar om det! Tycker det är mycket som det inte pratas om efter en förlossning. Fick mitt första barn 2014. Alla sa "det gör sjukt ont att föda osv" men INGEN pratar om hur öm och ont man har efteråt. Så att prata om bristningar och dyl är bara bra. Det händer så många men ändå tycker folk att det är obekvämt att prata om. Lycka till på operationen. Kramar till dig

Svar: Tack! Ja men precis! DEN smärtan efteråt med. Det är inte rosaskimrande att komma hem, det gör ganska ont ;) Sedan tar man ju såklart med men jag hade haft en annan bild av det om jag hade vetat mer.
Yohanna af Skovde

34:e kommentar, skriven , av M F:

Jag hade samlagssmärtor (sprack) långt innan jag ens tänkte tanken på att skaffa barn. En fissur precis i öppningen, ner mot mellangården till som gick upp direkt. Födde två barn vaginalt och trodde det skulle lösa sig genom att bli uppfläkt och ihopsydd två gånger men icket. Precis samma problem. Dödsångesten efter varje samlag var outhärdlig, att inte kunna sitta normalt på toalettstolen på flera dagar, ibland sprack det bara av att jag torkade mig. Från MVC fick jag bara rådet att smörja med olivolja de gånger jag nämnde det. En dag fick jag nog och ringde specialistgyn direkt. Operation kom på tal innan dom ens sett mig. Dom kallade det en "unik" operation. Sköterskan där hade aldrig vart med om det. Alla Barnmorskor jag träffat på HC efter den är alla lika faschinerade över att jag gjort en vulvaplastik. Lösningen? Jag sövdes ner och man skar bort hela området som sprack och sydde igen. Ett ingrepp som tog SJU minuter. Om jag vetat det för en sådär 10 år sen hade jag sluppit många års lidande. Många års tårar och förtvivlad över att inte vara kvinna nog. Snart ett år sen operationen gjordes. Heeeeeeelt bra är det inte, men jag KAN ha sex och jag kan sitta på toaletten efteråt. Tvivlar på att jag är ensam om den problematiken, men då jag googlade på det innan hittade jag aldrig nån happy ending story med min problematik. Bra att fler vågar lyfta fram det! Behövs nog ett litet "uppror" för att kvinnor skall kunna ha ett smärtfritt sexliv.

Svar: Men oj. Vad du har vart med om! Och i såna lägen önskar jag verkligen att det var mer accepterat att prata om så man slipper gå och lida i onödan när det finns hjälp att få! Vad SKÖNT att det är bättre men hoppas såklart att det blir ännu bättre för dig om det är möjligt. Och tack för att du delade med dig!
Yohanna af Skovde

35:e kommentar, skriven , av Johanna:

När jag väntade min son som nu är 1 år så var det aldrig någon som pratade om hur sjukt ont man kunde ha efteråt.
Liam togs med sugklocka för att han låg snett och jag blev sydd efteråt, samt hade problem med min vänstra höft under 6-7 månader efter förlossningen pga för mycket EDA som gjorde att jag tappade hela benet/höften så det knakade till och sköterskan fick ta emot det, helt sjukt.
Bra att du tar upp sånt här!
Ha en fin dag.

Svar: Shit, vilket äventyr! Det känns som att man inte ska veta för mycket men jag vet inte om det är bra eller dåligt, personligen vet jag gärna mer för då fattar jag vad som händer. Var som när de sydde efteråt, de sa ingenting så jag blev arg och sa till dem att "nu får ni fan säga till vad ni gör". När de gjorde det gjorde det inte lika ont heller. Ibland får man stå på sig. Och tack!
Yohanna af Skovde

36:e kommentar, skriven , av Klara:

Som jag har förstått det har antalet som spricker ökat dramatiskt under senare tid. Användning av epidural har ökat i nästan alla län mellan åren 2010 och 2011. Epidural ökar risken för bristningar av flera olika anledningar. När kvinna får epidural så känner hon inte krystvärkarna på samma sätt som hon skulle göra utan bedövningen. Det gör att krystningen blir inte lika naturlig och kvinnor kan krysta för hårt och för snabbt eftersom de har inte samma smärtrespons som är till för att stoppa kvinnan från att krysta hårt när vävnaden ska tänjas. Kvinnor med epidural blir mer passiva i förlossningsarbetet och rör inte på sig i samma utsträckning som kvinnor utan epidural. Rörelsen är till för att hjälpa barnet att göra sina rörelsen ner i bäckenet. Epidural ökar risken för instrumentell förlossning, sugklocka, tång, som i sin tur ökar risken för bristningar.

Kanske blev det mindre skador förr eftersom det inte var lika vanligt med epidural. Något man borde informeras om tycker jag!
Jag har fött mina tre utan smärtlindring, jag var mer rädd för deras biverkningar än smärtan och sluppit några sprickor men vet ju förstås inte om jag skulle klarat mig ändå..

Bra av dig att ta upp det här för det är något vi måste våga prata om!

Svar: Ja det är nog en bidragande orsak. Säger "nog" eftersom jag inte är utbildad men det är vad jag läst mig till också. Sedan är det klart gör det ont är det skönt med något som lindrar, jag önskar att jag hade fått EDA för då hade förloppet gått snabbare och Fiona kanske inte blivit lika stressad så vi sluppit sugklockan. Men, det vet man aldrig. Och oavsett vad så bör man jobba tänker jag för att det ska bli en sån bra förlossning som möjligt och kanske ta upp det att om man tar EDA så KAN riskerna öka för förlossningsskador. Kanske skulle bli mindre av dem då? (OBS igen att jag är en lekman, KAN inget men läser och gissar. Dumt att man ska behöva göra det egentligen, sånt här skulle kunna vara mer transparent).
Yohanna af Skovde

37:e kommentar, skriven , av Ida Nilsson:

Men tack för det här inlägget! Jag ska också opereras, står i kö nu för att få en tid. Jag ska alltså klippas upp och sys igen, de vet inte vad felet är för jag har för ont för att de ska kunna undersöka mig. Jag har haft sådan panik för det här, varför just jag? Min förlossning var en dröm, men allt efteråt har varit en riktig pina :(

Svar: Men stackars dig! :( Tur och skönt att du får hjälp. Men tråkigt att det inte känns bra. Hoppas att operationen hjälper och att du kommer vidare och får mer positiva minnen. Kram!
Yohanna af Skovde

38:e kommentar, skriven , av Petra:

Så himla viktigt inlägg! Heja dig som delar med dig!

Svar: Tack!
Yohanna af Skovde

39:e kommentar, skriven , av OliviA:

även fast jag inte planerar barn på ett tag så måste jag säga att detta inlägg är riktigt modigt & bra! Så bra för alla förstfödeskor att veta! Heja!

Svar: Tack! Vad snäll du är!
Yohanna af Skovde

40:e kommentar, skriven , av Tess:

Bra att prata öppet om sådant! Jag fick "bara" fyra stygn efter förlossningen och det har gått väldigt bra efteråt för mig (förutom att jag var tvungen att få stygnen manuellt borttagna på mödravården cirka 3 veckor senare trots att personen som sytt sa att stygnen går bort att sig själva). Men till och med en sådan liten grej verkar helt tabu. De som inte fött barn kan bli chockade och tycka att "VA, var du tvungen att SY, DÄR NERE?" Medan de som fött barn väldigt ofta fått minst 1 stygn sytt, men inte pratar om det. Var och en gör sitt eget val förstås, men som förstföderska så står man verkligen helt aningslös eftersom nästan INGEN pratar om det.

Svar: Håller med dig! Hade också stygn som vägrade släppa själv, fan så ont det gjorde. Klippte faktiskt bort ett själv, men det gick ju bra, hehe. Tack !
Yohanna af Skovde

41:e kommentar, skriven , av marycaroline.blogg.se:

Det är så bra med all upplysning, positiv som negativ. Synd att det ska vara sådant hysch hysch. Alla som förbereder sig på att föda barn behöver och har rätt att få veta vad som kan hända. Man ska inte vara rädd för att dela med sig, och inte heller att vara rädd att läsa på eller fråga. Det handlar inte om att skrämma upp andra, det är inte skrämselpropaganda att dela med sig av erfarenheter och fakta. Heja alla, och dig, som berättar! ♥

Svar: Tack! <3
Yohanna af Skovde

42:e kommentar, skriven , av När Annie fotograferar i Kalifornien:

Det chockar mig att det inte pratas om det på samtalen man går på och i barngrupperna! Det tog jag för givet att man fick berättat för sig. Min mamma och hennes bästa vän var väldigt öppna mot oss barn när vi var yngre. Jag vet att mamma inte sprack men att hennes väninna sprack alla tre gånger hon födde. Mamma hade ett kejsarsnitt och ett vaginalt och bägge gick bra till slut - fastän kejsarsnittet var akut en månad för tidig. Hon hade inga men efteråt. Men kompisens mamma fick sy mellan tre och sju stygn varje förlossning.

Jag är livrädd för att föda barn. Har läst så mycket på nätet om så många olika risker som finns och ja... jag är helt enkelt livrädd. :-P

Svar: Barnmorskorna som jag har träffat tycker jag är superduktiga, även om de kanske inte berättar allt om förlossningsskador! Men hoppas du kommer över rädslan om du vill skaffa barn. Och även om det gör skitont så är det så värt det med en liten person som älskar dig villkorslöst :)
Yohanna af Skovde

43:e kommentar, skriven , av Anonym:

Jag har ifrågasatt hos flera barnmorskor varför kan inte pratar mer om tiden efter förlossning! Helt galet! Jag fick hemorrojder, stygn som inte lossnade och jag visste inte vem jag skulle fråga om råd. Till slut fick jag söka hjälp på en vårdcentral där en manlig läkare skulle kolla hemorrojderna. Så jävla utelämnande! Tack och lov vad han empatisk. Sköterska var med och sa till mig sedan är det är jättevanligt. Men varför pratar vi inte mer om detta?! Jag var också jätteöm nertill och kunde knappt gå på två veckor. Helt mosad och kände en tyngdkänsla i underlivet som om hela livmodern var på väg att trilla ut. Blev också hård i magen pga amningen (tror jag) och fick en spricka i ändtarmen pga det som jag inte heller visste vem jag skulle fråga om. Ont så jag grät när jag skulle bajsa. De första veckorna efter förlossning vad fruktansvärda, mycket just för att ingen hade berättat hur det kan vara. Kände mig så sjukt ensam och "fel" och det gick ut över lyckan att ha blivit mamma. Mådde bara dåligt.
Under förlossningen sprack jag inne och ute, gjorde så ont.
Bad om epidural tidigt men till slut sa barnmorskan att det var för sent, narkosen var upptagen. Använde bara lustgas och smärtan var olidlig. Ledsen att skrämma upp er men detta är min historia. Jag hade så gärna velat veta mer innan! Amningen också som gjorde så ont i två veckor.
Och nu, 9 månader senare har jag problem med att hoppa etc ( känsla av att kissa på mig trots att jag gjort knip övningar från början).
Jag tycker det är befriande att höra att andra också har problem. Sjukt sorgligt att vi måste slåss för vår sak "det är normalt efter en förlossning".

Svar: Du har vart med om massor! Tror dock att det är vanligt, den cocktailen med biverkningar som uppkommer. Men tänk om det var mer normalt att prata om det och att få rätt hjälp! Då hade du kanske inte behövt ha ont så länge. Hoppas att du blir bättre och att du får den hjälp du ska ha och behöver! Och jag håller med dig, när man har så ont så det inte är kul att vara vaken så är det nog inte normalt.
Yohanna af Skovde

44:e kommentar, skriven , av Isabel:

Fick också en förlossningsskada när jag föddes. Skrivit mycket om det på min blogg, samt om min förlossningsupplevelse. Mest för att bearbeta mitt trauma men också för att sluta skämmas, kasta ut det i det öppna.. För det är ju verkligeninget att skämmas över egentligen!
Finns en underbar sluten grupp för förlossningsskadade på Facebook om du inte redan hittat dit! Skönt att få stöd när man behöver det samt peppa andra i liknande situationer! Kram:)

Svar: Ska läsa din blogg och spana in gruppen på facebook! Tack för peppen! Kram!
Yohanna af Skovde

45:e kommentar, skriven , av isabella:

hej! jag är i samma sits!! hur gick det? berätta gärna mer om operationen!

Svar: Hej! Det gick jättebra! Operationen var helt lugn och enligt planerna och jag kände av den några dagar efteråt. själva operationen var odramatisk. De sövde mig och när jag vaknade kände jag att det gjorde lite ont, fick någon sorts smärtstillande som gjorde att jag var jätteglad resten av den dagen ;) Fick med mig mer tabletter hem men tror bara jag tog ipren + alvedon en dag efteråt så två veckors sjukskrivning hade inte behövts för den delen. Sedan ska man väl inte lyfta tungt första tiden men jag jobbar på kontor så det hade inte vart ett issue. Men allt läkte ihop fint och sedan dess har jag inte haft några problem som helst! Jag är jätteglad att jag fick göra den och önskar bara att jag hade fått göra den tidigare :) Det var efterkontroll efter ett par månader men visste redan innan att jag skulle få godkänt! Det enda "dåliga" som de inte kan påverka heller är att det kan vara en större risk att jag spricker på samma ställe om jag föder vaginalt igen, vilket jag förstår att de inte kan förebygga. Hoppas det går bra för dig och att du får rätt hjälp!
Yohanna af Skovde

Kommentera inlägget här :