Förlossningsberättelse

publicerat i Gravid;
Får en läskig puss av storebror :)
 
Ja, nu kommer den. Jag vaknade söndagen den 22/2 2015  05:33 av att vattnet gick. Nu låter det väldigt dramatiskt. Jag trodde i verkligheten att jag råkade glömma att hålla tätt (även om det aldrig hänt innan) och så mycket kom det inte så jag fattade som inte att det var det. Jag hade dock ont emellanåt, förvärkar/värkar, så tänkte att något kanske är på gång. Gick ner för att duscha efter en stund (det var för spännande för att jag skulle kunna somna om) och då förstod jag att vattnet gick lite i taget på riktigt. Jag ringde förlossningen som man ska göra vid misstänkt vattenavgång och fick en tid 14:00 då de skulle kontrollera det. Om vattnet går så finns det en viss infektionsrisk så de vill alltid kolla det.
 
Vi var då hemma, jag bloggade om min fantatiska sambo och vår tvåårsdag och vi försökte vila mer på förmiddagen. Jag packade klart bb-väskan ifall ifall och så åkte vi in till stan. Vi åt lunch på Max för ingen av oss orkade laga något hemma och jag ville ha cheddardip. Och nu hade jag ju värkar på riktigt. När de kom så ville jag av någon anledning ha det tyst, så mitt i allt medan vi pratade så stoppade jag fingrarna i öronen och fokuserade på att andas. Det gjorde inte skitont men det var väl inte så skönt heller. Måste sett lite roligt ut också, om man bara åt på Max, och ser ett par som pratar varav den enda vägrar lyssna ett par gånger per kvart.
 
13:47 var vi på förlossningen. De satte magbanden för för att mäta mina värkar och hennes hjärtljud, och så konstaterade barnmorskan att vattnet hade gått. De mäter på det viset i en halvtimma så vi låg och värkade oss och Robert höll mig i handen eftersom de blev värre och värrre. När barnmorskan kom tillbaka så konstaterade hon att jag var öppen 5 cm och hon lät förvånad när hon sa att vi skulle vara kvar och föda barn. Jag fick duscha och sedan fick vi en förlossningssal. Sedan blev det allvarligt.
 
Värkarna kom ett i ett i ett och det var en liten paus emellan. En del värkar gick omlott och att andas rätt med lustgas gick inte. Det gick också väldigt fort och det kändes väldigt väldigt mycket. Robert stod bredvid och var bäst i hela världen. Han sa åt mig att andas och lyssnade på mig och stöttade mig. Ironiskt nog så låg jag med och skrek eller grät och försökte andas så han kanske inte visste där och då hur mycket han faktiskt gjorde. Men det gjorde han, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.
 
Värkarna blev övermäktiga så de frågade 16:15 om jag vill ha EDA (ryggmärgsbedövning) och då var jag öppen 5,5 cm. Eller barnmorskan rekommenderade och tyckte att jag skulle ha det. Men det är klart att jag hulkade mig igenom allt och det syntes nog rätt tydligt att jag var en kvinna i smärtor. Men det hanns inte med en EDA i alla fall. Narkosläkaren hade fullt upp så när han kom efter 17:25 så var jag redan öppen 10 cm. Den bedövningen hjälper också bara i öppningsskedet som också är det värsta.
 
Jag började känna då också att de tryckte neråt, klart nu ville tjejen komma ut. 17:57 fick jag enligt journalen mina första krystvärkar och hon kom ut 18:13. Men däremellan så blev det mer drama. Nu förstod jag ingenting medan jag låg där och Robert behöll lugnet så det var väldigt bra. Men hjärtljudet började gå ner på henne så de var tvugna att få ut henne snabbt. Det kom in tre barnmorskor till och började fixa och dona. De inledde operation "vacuumextraktion" 18:10, det är alltså en sugklocka. Så en barnmorska satte den på hennes huvud och en annan barnmorska tryckte på min mage för att hjälpa till. Vid första krystningen så släppte dock sugklockan så de fick göra om det. Men när det blev rätt så fick jag väldigt fina instruktioner av personalen om hur mycket jag skulle trycka och när, så 18:13 var Fiona född och jag vet att min första tanke var att den sugklockan såg ut som en liten hatt. I samma veva sa Robert att det blev en tjej och jag tittade upp på hans ansikte. Han såg.. glad ut : )
 
Så hela förloppet gick skitsnabbt. Vattenkontroll som var färdig 14:45 och 18:13 var hon ute. Jag hade en bild av att man har längre mellan värkarna och hinner slappna av lite emellan. Jag tror säkert att jag hade hanterat smärtan bättre om det fanns en liten vila mellan allt. Nu hann jag knappt fatta att vi var på förlossningen. Och nu var magen konstant spänd, det gjort ont hela hela tiden och när jag fick löftet om EDA så blev jag mycket glad, även om det inte hanns med men det är ju ingens fel.
 
Men, så, ja, jag fick upp henne på bröstet och vågade knappt hålla i henne. Då konstaterade barnmorskan att de skulle vara tvugna att sy lite. Klart om man drar ut en sån tjej så snabbt så hinner nog ingen vävnad i världen med. Kände dock inte alls att det blev en bristning även om den beskrivs som djup. De sydde i 1,5 timmar och under den tiden så satt Robert med Fiona i stolen bredvid. Jag hade fri tillgång till lustgasen och tyckte att det var ganska obehagligt. Stygnen kändes inte men all typ av beröring gjorde ont. De var dock jätteduktiga och snälla. Ingreppet beskrivs som "komplicerat" i journalen.
 
Dagen efter så var jag ganska mör och yr framförallt. Blev kallsvettig så fort jag stod upp så vi låg ner och vilade hela dagen och det var ganska skönt att vi inte åkte hem på måndagen. På tisdagen var jag desto piggare. Fiona var lugn, sov mycket och det gick bra att få igång amningen. Hon säger inte så mycket den tjejen och är inte ledsen bara för att så vi sov mycket och vilade och mös och blev ompysslade av personalen. Så på tisdagen fick vi åka hem.
 
Nu är jag väldigt öppen och ärlig med hur ont allt gjorde och att jag blev sydd och hit och dit. För efter ett par dagar hemma så blev smärtan från stygnen outhärdlig och på fredagen blev jag som vi vet inlagd igen. För innan så tänkte jag att förlossningen är det värsta jag vart med om. Men i och med infektionen så fick jag nya referenspunkter. Det gjorde så otroligt ont och den smärtan var i flera dagar. Det blev speciellt jobbigt eftersom jag förknippade en hungrig Fiona med något jobbigt. Inte på grund av henne men när hon ska äta så var jag tvungen att i alla fall halvsitta och det skulle göra ont. På fredagen där så kunde jag tillslut bara ligga och stå upp så jag pumpade ur och gav henne flaska som nödlösning. Så ja, det känns att föda barn. Speciellt om det går snabbt och man inte alls är bra på att andas lustgas. Men vi fick världens finaste lilla tjej för det det är som det säger att man glömmer smärtan och det är värt det. Förlossningen var också en resa som jag själv visste och kände gick framåt. Det kändes inte hopplöst eller jobbigt och som att jag ville ge upp. Infektionen däremot, då funderade jag ibland på om det skulle vara så att leva. Jag förstod som inte hur ont det ska göra efter en förlossning, trodde det var normalt att ha så ont. De bästa stunderna på dagen var när jag skulle få ta alvedon eller ipren eller när jag låg helt på rygg med benen upp och det inte gjorde ont i fem minuter.
 
Nu blev det lite mer än en förlossningsberättelse. Har en journal på 8 sidor om allt som hände. Men i slutändan så hade jag givetvis gjort om allt tusen gånger om. Och under hela tiden så har Robert vart så otroligt fin och snällt och stöttande. Det känns också som att vi äntligen kommit på rätt köl och bara kan njuta. Okej att trästolar och jag fortfarande inte är kompisar men det kommer. Och så fort min dotter är hungrig eller vaknar till efter att ha sovit så är det inte jobbigt och gör ont att förflytta sig. Det är det bästa. Och att jag kan krama min sambo i sängen utan att förflyttningen är en traumatisk upplevelse.
 
Så - slutet gott, allting gott :)
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Petronella:

Oh my.. kan inte ens föreställa mig.. Det är så vansinnig tur att människan är skapt som den är. Att allt det onda och jobbiga försvinner med tiden.. och med hjälp av sjukvård och medicin.

Svar: Eller hur! Är mycket tacksam att allt löste sig :)
Yohanna

Kommentera inlägget här :