Babyblues

publicerat i Gravid igen;
Här i bebisbubblan går det bra. Lillasyster sover mest hela tiden och vi får sova på nätterna också så medan vi plöjer Ozark säsong två fortsätter den här lilla damen att växa. Det märks dock hur otroligt mycket hormoner som är i omlopp i hela mig samtidigt och hela tiden. Jag vet inte om jag reagerar mer än andra på hormoner men då jag har PMS och känner av alla andra hormonella förändringar så är jag inte förvånad att jag reagerar nu med.
Ena stunden (se bilden) är jag glad, andra har jag klimatångest. Den tredje stunden har jag ångest för något annat och den fjärde vill jag städa. Från och med dag tre-fyra efter förlossningen och två veckor framåt är det naturligt att stundtals balla ur på grund av hormonerna (enligt 1177.se så jag hittar inte på, vi har dock olika formuleringar då de inte kallar det att balla ur). Jag vet att det var så med Fiona också men jag var ändå inte beredd på att det skulle komma som en käftsmäll igen. För er som har PMS kan jag lika mitt nuvarande tillstånd som att ha konstant PMS, men lite värre. Det är också helst ologiskt och bara kemi i kroppen som stökar till det så hela världen är det inte.
Det är inte så mycket att göra åt annat än att vara tacksam över vetskapen om att det är såhär det kan vara ett tag till. Och så får jag vara i det lite. Det är mer gött att bara ha ångest för att man ska hinna källsortera också än att ha ångest för att man ens har ångest för en sån sak. Kroppen fungerar också så här av någon anledning, och meningen är kanske att man ska vara hemma och lukta på bebisnacke och kolla på Netflix. Evolutionen är ju inte dum menar jag och det är ändå fullt rimligt att bonda med sin avkomma under så goda förhållanden som en ny säsong av en favoritserie.
Har någon av er mammor fått babyblues?

Förlossningsberättelse

publicerat i Gravid igen;
För en vecka sedan skrev jag sist och funderade på när vi egentligen skulle träffa småsyskonet och i onsdags, den 10/10 13:16 föddes hon. Hon vägade 4280 gram och var 51 cm lång. Jag kommer berätta allt vad jag kommer ihåg med reservation för feluppfattning på tider. Men det spelar ju egentligen ingen roll, ut kom hon!
Det började onsdagmorgon 04:30 då jag vaknade av att jag hade haft en sammandragning som gjorde ont. Eftersom de gjorde mer ont än vanligt så började jag klocka dem. Och de kom med jämna mellanrum och så fort jag blev tvungen att börja andas genom dem så förstod jag att det vara bebis på g även om det inte började som sist med att vattnet gick. Som tur var hade Robert inte hunnit ens fundera på att åka till jobbet den dagen så han stannade bara hemma med mig och vi lämnade barn as if det var en vanlig dag medan värkarna blev mer intensiva. Jag ringde in till förlossningen vid tre tillfällen och det vi väntade in var egentligen att värkarna skulle komma med fem minuters mellanrum och vara runt en minut långa. Sagt och gjort, snett innan 10-tiden åkte vi iväg.
10:10 såg vi i appen sedan att vi parkerade. Jag fick vid det här laget andas mig igenom de flesta värkarna (det betyder att de gjorde ont, andas du på ett visst sätt så är det enklare att hantera. Sorry för mansplaining men jag visste vi vart fall inte vad det var innan jag fick barn). Väl inne gjorde en barnmorska en undersökning och såg att 1). det var värkar och 2). att jag var öppen 2,5 cm. Eftersom vi hade underlag från aurorabarnmorska så fick vi stanna kvar fast 2,5 cm inte är så mycke. Det kan ta bra lång tid att öppna sig mer (10 cm ska man komma upp i) och ibland får man åka hem igen. Men det var bara skönt att stanna kvar eftersom jag behövde den där lustgasen för att inte ha för ont. För nu började en del av värkarna göra ont så in i. Sådär att jag grimaserar och det kommer en tår.
Nu tror jag att klockan är runt 10:45 - 11:00 när vi får ett rum på förlossningen. Det vi gör är att vänta in att jag ska öppna mig mer och sedan vara redo för att kunna sätta antibiotika och tidig ryggmärgbedövning. Antibiotikan ska sitta i 4 timmar innan förlossningen för att göra nytta och ryggmärgsbedövningen ska hjälpa mot de sista 5 cm när man öppnar sig. Här gissar jag nu men jag tror att barnmorskorna tänker att det kommer ta en stund och därför väljer de att inte sätta något av det när vi skrivs in. De tänker förmodligen att jag ska hinna öppna mig mer och sedan att vi ska ringa in narkosläkare och sätta en infart för antibiotikan.
Efter ett par värkar så kommer en kvinna in med mat på en bricka, lunchdags och klockan är runt 11:30. Det passar ypperligt i tid eftersom jag redan pratat flera gånger om att äta med Robert så mellan värkarna började jag äta och hann äta upp salladen och ta två tuggor. Sedan, vid 11:45, då gick vattnet medan jag satt i mina mysbyxor på en sjukhussäng och åt pastaskruvar med någon sorts sås (som var himla god!). När vattnet går så känner jag i mig hur hinnorna som barnet ligger i spricker, och sedan att det börjar rinna. Så det är liksom ingen tvekan om vad som försigår down there medan jag sköljer ner sista pastabiten. Eftersom jag vet att det kan gå fort när vattnet har gått så plingade vi på barnmorskan för att i alla fall berätta vad som hände. Och nu gick det undan.
I samma veva som de konstaterade att vattnet hade gått så blev värkarna wild and crazy, de kom mer ofta och gjorde mer ont. Samtidigt så ringde de narkosläkare för att jag skulle få bedövning samtidigt som de skulle sätta infart för antibiotikan. Det känns i efterhand som att fick revidera sitt tidschema för mig och de insåg kanske att de fick skynda på med en de saker som de skulle göra. Bedövningen var en sån sak som var väldigt viktig i mitt förlossningsbrev, och det märktes att personalen gjorde allt de kunde för att kunna tillgodose det.
Men - ont gör det ändå. Robert han var grym på att hjälpa mig att andas rätt och faktiskt använda lustgasen, något som jag missade sist. Därmed så gjorde det skitont men det blev ändå mer hanterbart och jag fick farmför allt vila mellan värkarna (det fick jag inte sist heller) och det gjort en jävla skillnad. Sedan går det inte att komma ifrån att jag ibland låg och grät mellan värkarna heller så jag ska inte säga att det var skönt, men det var betydligt bättre upplevelse än sist om man nu kan gradera något som gör så ont.
Narkosläkaren kom också relativt snabbt men stötte på patrull då jag hade trånga kotor? Hon stack mig två gånger men det blev inte bra så hon ringde på en kollega som också, faktiskt, var ganska snabb. Här var jag livrädd att jag som sist skulle leva med de här smärtorna i två timmar till så det kändes viktigt att veta att de gjorde allt så snabbt de kunde. Värkarna i den här fasen är också spännande. För att gå en stick i ryggen så behöver du sitta som en räka med dålig hållning och i vissa perioder sitta helt still, oavsett värk, eftersom hon är inne i ryggraden och brötar med en nål. Här inser jag också att jag måste lyssna och kanaliserar all energi jag har till att ta smärtan men inte röra på mig alls. Sjukt svårt, men det gick ju, att kanalisera alltså. Sedan kom då altså narkosläkarens kollega som skulle prova att sticka mig istället för att kunna sätta bedövningen och här uppskattar jag att klockan är runt 12:45, ca en timma efter att vattnet har gått. Då tog allt en oväntad vädning.
Mitt i allt handskakande med den nya narkosläkaren så kom en värk som inte går att missta, och det bar en krystvärk. Jag förstod själv också att det bara var att skicka ut båda narkosläkarna och tacka för visat intresse. När krystvärkarna kommer är jag alltså öppen 10 cm redan, så den bedövningen de skulle lägga skulle inte hinna göra någon som helst skillnad. Jag fick från 2,5 cm till 10 cm på runt två timmar men vet inte i vilken takt. Jag vet bara att det gick fort och jag är så glad att vi var på sjukhuset och inte gick åka hem emellan. Här gjorde barnmorskan kontroll också och bekräftade att det bara var att sumpa räkpositionen, lägga mig ner och krysta för kung och fosterland.
Vad är skillnaden då? När man öppnar sig så gör det bara ont. Krystvärkar kan man ändå jobba med och på ett sätt upplever inte jag att de gör ont på det sättet. Det känns mer, fruktansvärt mycket, men man känner också att man får jobba med kroppen. För min del så börjar värken byggas upp och i slutet av värken så känns det precis som när man är riktigt riktigt riktigt bajsnödig. Det enda man kan göra är att ta i med varenda fiber i kroppen och trycka neråt så mycket man bara kan (medan man vrålar i lustgasmasken och förmodligen låter som en urmänniska). Men det gör inte ont utan det känns mer. Och att vråla är bara gött (även om barnmorskan bad mig att använda energin till att trycka istället för att skrika). Vid det här laget så är jag ju redan öppen och det jag ska göra är att trycka ut barnet genom förlossningskanalen och ut till verkligheten.
Detta var jag inte med om sist så mycket. Fionas hjärtljud gick ner och de fick ta henne med en sugklocka, alltså krystade jag inte ut henne själv. Så allt som skedde den sista halvtimman var magiskt. Det är svårt att beskriva, men jag känner hur jag efter varje värk får ner barnet längre och längre ner samtidigt som barnmorskorna oc Robert ger mig massa beröm (vet inte varför det behövdes men det kändes så sjukt bra med någom som skrikar "BRA JOBBAT" i örat efter varje krystvärk). Tillslut så frågar barnmorskan om vi vill gissa om bebisen har mycket eller lite hår och då förstår vi att det är nära.
"Efter nästa krystvärk så kommer den" är förmodligen det bästa jag fick höra den dagen. Att veta att man är ett urvrål från att träffa sin bebis ger så otroligt mycket energi och pepp. Och då är det ju bara att ta i! Så vid nästa värk tog jag i och kände att huvudet kom ut, sedan tryckte jag på lite till och resten av kroppen kom ut. Och där var hon, lillasyster, knallröd och asförbannad. Men ute var hon! Som grädde på moset så fick jag två skrapsår och krävde tre stygn. Alltså ingenting mot sist när jag själv kände att det forsade blod eftersom jag fick en djup bristning i slidan p.g.a. sugklockan. Så medan jag denna gången på riktigt fick mysa med vårt nya barn sydde de ihop mig i fem minuter (sist tog det två timmar) och jag vet ärligt talat inte om jag blev mer glad av hur förlossningen gick än att vi faktiskt fick träffa bebisen.
När Fiona föddes så var det mycket som var jobbigt och främst efteråt. Eftersom jag fick en infektion så gjorde allting jag gjorde ont. De första två veckorna i hennes liv kretsade kring när jag fick äta smärtstillande nästa gång och försöka hantera och bearbeta vilken icket kontroll jag hade under förlossningen. Jag funderade tidigare på om jag skulle våga föda vaginalt igen och jag är så himla glad att jag gjorde det!
Efter förlossningen duschade jag och sedan fick vi komma till BB. Och sedan dess har allt bara funkat. Amningen har kommit igång bra. Lillasyster har inga sviter av min GBS och i fredags  packade vi ihop oss och åkte hem från BB. Jag hade hunnit med att gå promenad en timma! Om än långsam, så har det gått. Jag har inte vaknat på nätterna och gråtit av smärta och trots att jag har två barn så är det första gången som jag på riktigt får uppleva den här bebisbubblan.
Även om jag är stolt och nöjd över mig själv så hade jag inte kunnat göra det utan Robert. Och den barnmorska som var med var så jävla grym. Rak och tydlig. Hade jag vetat innan att det skulle gå så fort och att jag inte skulle hinna med bedövningen den här gången heller hade jag ställt in förlossningen tror jag. Men då hade jag inte fått uppleva det här sinnessjuka i att faktiskt göra det själv. Vilken grej!
 
Fråga gärna om ni har frågor! Förra förlossningeberättelsen finns att läsa här.

100% klar?

publicerat i Gravid igen;
Nu ska alltså vår avkomma vara färdigbakad enligt konstens alla regler, eller? Det går inte riktigt att precisera och barnet kommer i ett spann av fyra veckor och nu är det då alltså max två veckor kvar och jag hoppas att det snarare rör sig om max två dagar. Jag har också funderat på ifall bebisen känner som jag att den vill ut men inte kan styra det eller om den själv bestämmer när den är färdig. Vidare har jag googlat mig fram till att det bör vara hormoner som styr förlossningen, och att man ska ha lite stresshormoner och mycket oxytocin. Samtidigt så vet jag en del som går promenader från början till slutet av dagen för att få igång förlossningen men det måste ju vara stressande om något?
Vi kan väl konstatera att inget är på gång i vart fall och det verkar inte gå att påverka heller. Så vi kämpar på, gick 10 dagar över tiden med Fiona och i värsta fall får jag väl prova att promenera en mil eller lyssna på avslappnande musik och meditera (dock ej i kombination). Jag har också funderat på ifall man ska bli så less på slutet av graviditeten på att vara just gravid som en del av grejen, för att man lite argfrustrerat ska hoppas förlossningen startar och kör ett mentalt "bring it on!" i kontrast till om man inte är less att fundera på hur ont det ev gör.
Det jag är less på är alltså att vara trött och stundtals att ha ont. Det är så ovärderligt att min mamma här då som i princip verbalt kastar mig i säng eller parkerar mig i soffan med kaffe! Och så har jag fått någon form av klåda så det kliar överallt och helst på ryggen dit jag inte når. Då har hon naglar och når. Bara det gör mammas närvaro till det bästa som finns.